Förflytta dig till innehållet

Den ryska faran nådens år 2022

man med glasögon ler in mot kameran

Självständighetsdagen till ära ombads jag av min husryss att kommentera en artikel i Ilta-Sanomat. Här mitt svar till henne.

– Artikeln ”I Finland har man i århundraden varit rädd för Ryssland” är i huvudsak riktig och i enlighet med min världsbild”, deklarerade jag myndigt. Jag hade ju uppmanats komma med min dom, i egenskap av självständigt tänkande varelse.

I artikeln uttalade sig fyra auktoriteter: Underrättelseöverste Martti J. Kari och ambassadör René Nyberg (som var mig bekanta, respekterade storheter) samt de mig obekanta historikerna Teemu Keskisarja och Timo Vihavainen .

Överste Karis tankar håller jag tillfullo med om. ”Ryssen har alltid kuvat oss och använt kraftigt våld mot oss” med referens till Stora ofreden, Lilla ofreden och Vinterkriget som tillfällen då Finlands folk skulle förintas. Japp, sant. Jag har underskattat Stora ofreden, som satt sina spår i Nagu i form av ryssugnar, alltså matlagningsplatser för dåtida terrorister / desanter / små gröna män. Och ”Finlands folk har alltid vetat hur aggressivt, våldsamt och ondskefullt Ryssland är. VSB-pakten efter fortsättningskriget var omvända världen – men majoriteten godkände inte VSB-liturgin”, Jodå, ense. Utom att vi lite glömde faran och blev tagna på sängen 24.2.2022 och senare. Vi var inte lika överraskade som tysken, men nog överraskade.

Överste Kari förklarar vidare att Kreml inför sina undersåtar framgångsrikt målar upp icke-existerande Nato-hot, medan den underliggande oron gäller faran att demokratin sprids från Ukraina via Vitryssland och Kasakstan till Ryssland. Jag höll med, men min ukrainska hustru säger att det egentligen handlar om det ryska imperiets sammanbrott, om Ukrainas uppskjutna frihetskrig från ett Ryssland som ockuperat Ukraina sedan vi (svenskar och finländare) trots stöd av zaporizjakosackiske (ukrainske) hetmanen Ivan Mazepa schabblade bort vår militära makt vid Poltava 8.7.1709.

Historikern Keskisarja opponerar jag mig mot. Rätt har han förmodligen i att min morfar skyddskårsmajoren hade avrättats per nackskott om vinterkriget förlorats. Den bildade klassen i Åbo, Helsingfors och Vasa hade decimerats till oigenkännelighet. På det svenska Finland hade återverkningarna av avrättningar och Sibiriendeporteringar varit särskilt omfattande.

Men hur kan Keskisarja hävda att förhållandet mellan Finland och Ryssland vore ”överraskande gott”, vad grannfolk i Europa beträffar? Nixnax. Det har nog varit mer fredligt mellan tyskar och fransoser, svenskar och danskar, spanjorer och fransoser, slovener och italienare, ja, de flesta grannfolk, än mellan Finland och Ryssland. Vi har kragats mot ryssen under vartenda krig de senaste tusen åren, utom 30-åriga kriget 1618-48.

Så till det svåra. Jag dristar mig till att delvis tycka annorlunda än ambassadör Nyberg, som överförenklar skillnaden Finland/Ukraina till skillnaden Rom/Bysans. Ukraina är inte bara ortodoxt, utan har fått mycket intryck även av Rom. Ukraina var fram till 1640 en del av Polen och har alltid haft en stark katolsk minoritet. Ukrainas många barockbyggnader byggdes under barocken; västerländska byggnader i S:t Petersburg är sentida skrytbyggen på 1700-talet. Om Polen är entydigt västslaviskt/katolskt och Ryssland entydigt östslaviskt/ortodoxt/mongolpräglat, kan man länge debattera om huruvida Ukraina mentalt ligger närmare Polen eller Ryssland.

Helt på Nybergs linje är jag då han beskriver Finland som historiskt ”en del av Sverige, så när som på majoritetsspråket”. Det gör Finland svårintegrerat i ryskt tänkande, där det språkligt sett går enkelt rentav för Polen. ”Finland är ur Kremls synvinkel både perifert och litet, vilket är mycket bra för oss”. Just det!

Historieprofessor Vihavainen är en ryssförsvarare av Putins nåde. ”Inget exceptionellt i den ryska grymheten”, bah! Nåja, så jämför han dem ju också med de andliga bröderna från 1990-talets Serbien.

”Ryssar är inga sällsynta djur utan vanliga människor i en trängande situation”, hävdar han. Biologiskt sett har han rätt, men ”den trängande situationen” faller tillbaka på traditioner från mongolväldet, Ivan den förskräcklige, ochranan, tjekan, Stalin och Putin. Våldtäkter, tortyr och terror hör till dessa traditioner.

Vihavainen tonar ner det mongoliska, ”det är ju så länge sedan”. Nej. Kolla in den i Ryssland firade ukrainske konstnären Ilja Repins (född i Charkiv, död i Kuokkala 1930) porträtt av Ivan den förskräckliges mord på sin son! Inga möbler, men nog röda mattor, dynor och klädsel som för tankarna långt bort från Europa.

Kontentan: Den ryska faran nådens år 2022 är vid full vigör, och bygger på de smärtor som varje sönderfallande imperium råkar ut för. Vi i Finland gör gott i att vara på vår vakt.

Här kan du läsa fler kolumner av Kaj Arnö.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter