Förflytta dig till innehållet

Den inre kristidshusmodern

På ett ställe i sin memoarbok ”Här brusar strömmen förbi” (2020) reflekterar skådespelaren Stina Ekblad över hur minnen från svåra tider, ända tillbaka till hungeråren 1867–68, kastade sin skugga över tillvaron när hon växte upp.

Jag är betydligt yngre, men förstår precis vad hon menar.

I skolan fick vi höra en sorglig historia från hungeråren. Den handlade om hur en ung mor i sin förtvivlan över att nattfrosten tagit potatisskörden försökte lugna sina hungriga barn genom att lägga runda stenar i en gryta och placera den över elden, så att det puttrande ljudet skulle ge en illusion av att potatisen snart är klar.

Om det faktiskt fanns en kvinna i vår hemtrakt som en gång kokade stenar istället för potatis vet jag inte, men jag vet att det finns något djupt existentiellt i skräcken att inte ha mat till barnen. Den kan sticka upp huvudet även om det objektivt sett råder överflöd.

När golvspjälorna i potatiskällaren började skymta fram om vårarna blev farmor, kristidshusmodern, nervös. Visst förstod hon de rationella svaren: det finns potatis att köpa i butiken, i värsta fall går det att äta makaroner.

Ändå avkrävde hon löften om att nästa år ska det inte slarvas med potatisen utan sättas tillräckligt. Vilket enligt hennes måttstock betydde: tillräckligt till mat för hela vintern, tillräckligt till sättpotatis och tillräckligt att ha i reserv om nattfrosten tar hela skörden.

Det hände att farmor berättade om vad hennes mormor berättat om åren 1867–68. Så kort är avståndet till hungeråren.

Det finns en vetenskapsgren som heter epigenetik som sysslar med att ta reda på hur tidigare generationers livsvillkor påverkar vår hälsa idag, ända ner på cellnivå. Epigenetisk forskning har bland annat visat att övervikt och fetma är vanligare i länder som upplevt perioder av hungersnöd, som till exempel Irland och Finland, än i länder där tillgången till livsmedel varit jämnare. Det är ett fascinerande perspektiv.

Man behöver inte skrapa mycket på ytan för att hitta en kristidshusmoder också inuti många av oss som är betydligt yngre.

Förra sommaren konstaterade en bekant med självdistans att det  faktiskt är ganska gott att äta hallonen färska, direkt från busken, utan att först frysa, sylta eller safta dem.

Från det konstaterandet utspann sig en intressant diskussion där folk i 40–50-årsåldern vädrade sina inlärda beteenden: känslan av att det är något nästan omoraliskt med att äta stora mängder färska bär, medan det framstår som ansvarsfullt att frysa in bären för vintern utan att smaka på ett enda.

Det finns säkert en och annan som borde gå på kurs för att lära sig bereda sig för sämre tider, men vi är några som mår bra av att tämja vår inneboende kristidshusmoder och hennes vana att bunkra upp och ta till vara för säkerhets skull.

Jag övar mig på vinrankan i min trädgård. Folk säger ”oj” och ”tänk att den växer här” och ”den måste du behandla försiktigt”.

I själva verket tål rankan kalla vintrar och omild behandling och bär frukt i överflöd utan att jag anstränger mig. Den ger två slags druvor: en ljus sort som ger god saft och en mörk sort som ger svårborttagna fläckar på ytor och kläder.

Första året skördade jag samvetsgrant båda sorterna och när våren kom stod jag med ett lager fläckframkallande druvsaft som smakade ganska äckligt.

Förra året hann jag skörda de ljusa druvorna och tänkte ta de mörka när jag fått undan ett jobb. När jag kom tillbaka slapp jag det arbetet, för fåglarna hade tagit sin andel av skörden. Det kändes befriande.

Den dag det verkligen blir livsmedelskris litar jag på att den inre kristidshusmodern kliver fram och gör det hon är bra på.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *