Förflytta dig till innehållet

Den goda döden

Jag har alltid varit pappas flicka. Vi är (var) lika till vårt sinnelag. Äventyrslystna, modiga och i ungdomen rentav fatalistiska.

Med åren har det jämnats ut en hel del. Med i bilden för oss båda har kommit familj och självbevarelsedrift som dämpat lusten till det mest vilda förehavandena.

För pappas del tog äventyret slut den 19 november ifjol. Det där samtalet som jag visste skulle komma i något skede, kom från stadssjukhuset sent kvällen före. På samtalet från läkaren förstod jag att om jag ännu ville se pappa vid liv skulle jag komma ganska omgående.

Sista färjan från Houtskär hade hunnit fara så jag blev tvungen att vänta tills första färjan på morgonen lättade ankar. Sömnen uteblev den natten.

Jag kom till sjukhuset på morgonen. En synnerligen vänlig ung läkare mötte mig och förklarade situationen innan jag gick in i rummet där pappa låg. Han var fast i slangar och det pep och tjöt om vartannat i de livsuppehållande apparaterna.

En sjukskötare och läkaren kom in i rummet och jag bad dem stänga av all apparatur. Jag visste att pappa inte ville att hans liv skulle förlängas på ett onaturligt sätt.

Det enda jag ville var att han skulle få behövlig medicin för att hålla sig lugn och smärtfri. Läkaren förstod och gjorde som jag ville.

Jag satte mig bredvid pappa, tog tag i hans hand och sade att jag var med honom och att han inte behövde vara ensam. Han var inte vid medvetande men jag vill tro att han förstod att jag var där. Hans andning var tung och i ett skede blev han rastlös varpå jag begärde mera medicin genom katetern.

Jag fortsatte småprata med honom, läste emellanåt i den medhavda boken och jag kände hur värdefullt det var för mig att få sitta med honom till det sista andetaget.

Med jämna mellanrum tittade någon av personalen in och frågade om allt var bra. En sjukskötare undrade också om jag trodde att pappa hade velat ta emot en sjukhuspräst och det tackade jag ja till med en gång.

En halvtimme senare kom en ung, kvinnlig präst in i rummet. Vi språkade lite om pappa. Sedan sjöng hon en psalm, vi bad en bön och pappa fick Herrens välsignelse och sedan önskade hon mig allt gott och lämnade rummet. Jag var i det närmaste euforisk.

Under den dagen förstod jag vad man menar med den goda döden och att någonting sådant faktiskt existerar. Då man är gammal och skröplig är det naturligt att dagarna tar slut.

Sorgen och saknaden finns hos de anhöriga men ofta också vetskapen om att den döende är klar för att resa vidare. Att däremot till exempel som förälder mista ett barn kan man knappast hitta nånting i det som skulle vara gott.

Det har jag lyckligtvis ingen erfarenhet av men är genuint intresserad av hur man överlever en sådan sorg. Det får gärna någon annan Spaltarskribent med erfarenhet skriva om.

Halvtretiden på eftermiddagen blev det allt flera andningsuppehåll tills det tog helt slut. Ringde på klockan, läkaren kom och konstaterade att pappa var borta. Han frågade också om jag vill att han håller om mig och jag svarade i min förvåning över frågan ja. Jag var också med då sjukskötarna gjorde pappa klar för vidarefärd.

Denna dag och detta farväl kommer jag aldrig att glömma. Har redan under många år varit bekväm med döden och blev om möjligt ännu mer du med det som alla levande varelser förr eller senare möter. Jag önskar att alla kunde få vara med om den goda döden.

Dela artikeln

En kommentar: “Den goda döden

  1. Raymond Tuhkanen skrev

    Hej Tina

    En av dom vackraste avsked jag har aldrig läst.

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *