Reportage
De gula färjorna knyter ihop Åboland - här jobbar skärgårdens hjältar
Som livsviktiga synapser i en hjärna av landsvägar och holmar kör de gula landsvägsfärjorna av och an, dag och natt. I Åbolands skärgård finns det nästan tjugo färjor. De flesta är vajerfärjor men en handfull är stora, frigående.
Varje dag ser färjorna och de cirka 110 anställda ombord på färjorna till att skolbarn kommer till skolan, anställda kommer på jobb, turister till sina stugor och butiker får sina varor.
En vit skåpbil kör ombord på Kivimofärjan i Houtskär. Andreas Kuusisto , 30, sänker bommen, lyfter klaffen och lägger ut.
– Du gasar i väg och sen börjar du bromsa, förklarar Kuusisto medan han greppar spakarna i den lilla förarhytten. Vajerfärjan har inget roder utan styrs med hjälp av propellrar som går att svänga 360 grader.
Den här färjeleden på 169 meter är Finlands kortaste. I Kittuis, drygt tio kilometer österut finns en av Finlands längsta färjeleder. Den går mellan Houtskär och Korpo, mäter 9,5 km och tar nästan en halv timme i anspråk.
Det är en halv timme som man gärna spenderar i kaféet med den fenomenala utsikten. En trappa upp finns bryggan och där sitter befälhavare Fabian Karlgren i en stol som går att svänga enligt vad som råkar vara för och akter på färjan.
Också han är förtjust i utsikten. När färjan lägger ut från Houtskär korsar den Stockholmsfarleden och Skiftet skymtar i väster.
– Vi brukar skoja att vi ju bara är färjgubbar. Men kanske vi ändå är ganska viktiga länkar i den här kedjan i skärgården, säger Karlgren.
Utan färjorna och besättningarna som ser till att färjorna tryggt och enligt tidtabell kör mellan sina färjelägen skulle tusentals människor sitta isolerade på öarna i Åboland.
På färjan mellan Kivimo och Roslax i Houtskär har Kuusisto kommit fram till andra sidan. Isflaken krasar mot färjans sidor och i den vita skåpbilen gör man sig redo att köra i land.
Kuusisto känner igen de flesta bilarna och vet när det till exempel varit dans någonstans. Då vet han att hålla i gång färjans motorer.
Kivimofärjan har ingen tidtabell utan kör enligt behov dygnet runt med en besättning som jobbar i tre skift. Inom två minuter från att en bil parkerat vid bommen ska färjan lägga ut.
– Om somrarna är det hektiskt. Då gör man inget annat än kör av och an, säger Kuusisto.
Vintertid och om nätterna är det lugnare. Då ser färjföraren till att sköta servicearbeten. Och vänta.
En vinter då isen över Kivimosundet var så tjock att det gick isvägar över sundet blev det mycket vänta. De som behövde ta sig över sundet använde sig av isvägen och bara den tunga trafiken och utryckningsfordonen anlitade färjan. Det var en långtråkig vinter, minns Kuusisto.
Kivimofärjan är en vajerfärja men en isvinter som den här, med sörja och isflak, släpper färjan vajern så att den inte kommer i kläm under isflaken.
Att vajern är ur spel påverkar ändå inte färjans styrförmåga för i motsats till vad många kanske tror har vajern ingen annan funktion än att den visar för färjföraren var farleden går.
Förr, när färjorna var mindre och maskinerna likaså, kunde vajrarna ha betydelse för styrförmågan. Lari Lapintie är trafikchef för Finferries vajerfärjor. Han säger att det är möjligt att vajrarna är virtuella i framtiden. Då följer förarna elektroniska vajrar på en dator som larmar ifall färjan är ur kurs.
Obemannade färjor tror vare sig Kuusisto eller Lapintie på.
– Nej, det händer alltför mycket i farleden där färjorna rör sig för att de skulle kunna vara obemannade och köras via en skärm på ett kontor till exempel i Åbo, säger Lapintie.
Kuusisto trivs. Han började som sommarjobbare ombord under tiden han studerade sjöfart i Åbo och har nu jobbat heltid som färjförare i sex år.
– Jag har alltid varit tokig i arbete med knappar att hålla reda på. Lyftkran, bil, fartyg eller rymdfärja, spelar ingen roll. Just sånt här gillar jag, säger Kuusisto.
Skåpbilen väntar på grönt ljus och kör sedan i land. Så här ordentliga är inte alla och det är det enda som kan få Kuusisto att ilskna till.
– Det får du hördu gärna skriva: Folk ska följa trafikljusen.
Kuusisto har varit med om arroganta och otåliga bilister som kört mot rött och blivit hängande på färjans klaff. Det är först när det lyser grönt som klaffen är ordentligt nedsänkt och fäst i kajen.
I hamnen i Kittuis ska Stella snart avgå mot Galtby i Korpo och däcksman Mikael Lindqvist vinkar ombord bilarna. Han visar vilken fil de ska parkera i och lyfter handen till hälsning. Många av bilarna är bekanta för Lindqvist som jobbat som däcksman på färjorna i 20 år.
På bryggan gör befälhavare Karlgren sig redo att lägga ut. Karlgren har jobbat 15 år ombord. Han är utbildad styrman och jobbar som många andra till sjöss sju dagar i sträck med sju dagar ledigt.
Bosatt i Houtskär har han fördelen att kunna sova i egen säng också de veckor han är på jobb och förutom utsikten är den just egna sängen något som Karlgren uppskattar i jobbet ombord på Stella.
Upplever du att ni som jobbar ombord på färjorna är uppskattade?
– Tja, nog kanske det har kommit någon tumme upp i ÅU nångång. Och så brukar vi få choklad till julen, berättar Karlgren. Det är de som beställer kvälls- och morgonturer som brukar komma med godsaker. Jag vet inte om de har dåligt samvete eller vad men de brukar komma ihåg oss. Det är ju trevligt!