Förflytta dig till innehållet

DANSEN: Två starka dansar på Barker

Jesper Dolgov
Dansare på upplyst scen
Marjan Raar och hennes solo Songs from Strangling Earth.

Songs from Strangling Earth

Koreografi och dans: Marjan Raar
Musik och komposition: Bikkie Skeef
Bild: Bikkie Skeef
Ljusdesign: Antton Kainulainen
Teknik: Bror Österlund

Du som läser detta och jag som skriver har åtminstone ett gemensamt: vi är mycket privilegierade. Det är lätt att glömma bort, speciellt då myndigheter av olika slag lägger sig i vår tillvaro på olika sätt. Såsom under en gåtfull pandemi.

Vi kanske lite flyktigt vet att restriktionerna varit mycket strängare på andra håll, men det vi fått utstå har varit tillräckligt för att ifrågasätta myndigheternas ageranden.

Den holländsk-finländska danskonstnären Marjan Raar har jämförelsematerial: hon vistades under en del av pandemin i Holland, och fick känna av en coronapraktik betydligt strängare än den vi hade här. Folktätare land förstås, men ändå.

Verkligheten under en lång period var praktiskt taget ’utegångsförbud’. Papper på oundviklig utevistelse måste kunna företes. Socialt umgänge med mer än en person, utomhus, med avstånd, förbjudet. Tomma gator, tomma korridorer. I blotta förskräckelsen stödde sig myndigheterna på en makt som blev utsatt för missbruk.

I denna på alla sätt konstiga, kusliga och frustrerande tillvaro jobbade två dansare-koreografer i Holland varandra ovetande med var sitt solo, som visade sig ha överraskande beröringspunkter. Eller kanske inte så överraskande.

Den tid vi lever i ligger på många sätt tung över oss och vi måste hitta andningshål, uttryck för det som har samlingsnamnet frustration, inte minst över det maktmissbruk som sticker upp sitt fula tryne lite varstans, på sätt vi kanske inte upplevt förut.

Konsten har en god potential att hitta och erbjuda andningshål. I goda fall kan konstnärer spegla det vi går och grunnar på eller våndas över. Marjan Raar och hennes inbjudna holländska kollega Rens Borkent är sådana goda fall. Befriade från behovet av att behaga ger de oss sina reaktiva solon och det blir kusligt, medryckande, kanske till och med katharsiskt.

Raar hade egentligen avslutat sin solokarriär, men i den påtvungna fysiska isolationen gick det ju inte att göra något annat. Songs from Strangling Earth är en stark reaktion på coronarestriktionerna som ju försatte speciellt scenkonstnärer i ett totalt, klaustrofobiskt dödläge.

Raar ger gestalt åt den förvirring, den ångest och den aggression läget tvingade fram. Som motpart hade hon den holländska gruppen Bikkie Skeefs mörka, mystiska musik.

En kompromisslös motpart med vilken hon jobbat fram en stark, jordnära koreografi där överraskande vändningar och ett expressivt rörelsespråk smälter samman med samma Bikkie Skeefs över scenen projicerade gåtfulla målning. Längtan ut, efter något annat, är påtaglig.

Protesten mot den repressiva makten kan förnimmas som en röd tråd.

The Narrative

Koreografi och dans: Rens Borkent
Text: djcactus
Röst: Aaron McKee
Ljus: Antton Kainulainen
Teknik: Bror Österlund

Dansare i mörka kläder på scenCharissa Balfroot
Rens Borkent och hans solo The Narrative.

Där Raar dansar med en musik där en vemodig trumpet avtecknar sig, dansar Borkent i sitt solo Narrative under röster i olycksbådande dialog. Under föreställningens gång får presentationens spekulationer kött på benen: Om vi kan föreställa oss en varelse i en högre dimension, och att varelsen uppfattar oss så som vi uppfattar seriefigurer – vilkas öden vi har i våra händer – kan denna varelse, denna existens, ta våra öden i sina händer, ta de berättelser som gör oss till oss på gott och ont, och ändra dem enligt eget förgottfinnande.

Med sin makt. Om det finns en sådan varelse kan det finnas en som i sin tur ser hen och hens gelikar som seriefigurer och kan ändra på deras narrativ. Var tar det slut? Finns det någon eller något högsta?

Borkents huvud är rakat, som för att understryka dansarens utsatthet – är han en åskledare för meddelanden från andra dimensioner?

Instängd i ett rum utan dörrar, utan fönster. Värnlös under svårdefinierade makter. Rösterna han hör, vetskapen han har är förödande ångestskapande. Mina tankar går osökt till Patrick Fischler i David Lynchs Mullholland Drive, Dan som plågas av sin envist återkommande, obeskrivligt hemska dröm.

Trots det angstiga rör sig Borkent med lätthet och ljus plasticitet över den kala scenen där väggarna, golvet och strålkastarna är den enda rekvisitan.

Emellanåt berättar rösten om vidriga episoder i vår egen verklighet, han skriver febrilt en osynlig skrift, vågrätt och lodrätt. Strålkastarna kastar hans skuggor mot väggen i en effektfull skuggteaterscen. Dansaren briljerar inte med rörelser, dansen är prosa liksom rösternas repliker, fast så mycket vackrare prosa.

Där Raars dansare är genomsyrad av längtan ut verkar Borkents nästan resignerad under de skrämmande makterna. De två solona kompletterar varandra i sin olikhet, och släpper inte taget om mig i första taget.

Bianca Gräsbeck

Recensionen publiceras i samarbete med Kritiken Syns! Projektet strävar efter att göra kritikens betydelse tydligare, främja dess formmässiga mångfald och föra den närmare upphovsmän och läsare. Ge gärna respons!

Korrigering 17.12 klockan 14.42: Hälften av recensionen hade fallit bort på grund av ett misstag, nu är texten i sin helhet på plats.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter