Bianca Gräsbeck 02.05.2023 14:51

Ett imponerande sorl fyller Solbalettens foajé, i bakgrunden hörs dämpat discodunk. Det känns helt på sin plats – vi väntar på att premiären av vårens storsatsning, Stayin’ Alive, skall börja.

Pjäsen är resultatet av ett samarbete mellan det franska, Lyonbaserade koreografkollektivet Collectif ÉS (Sidonie Duret, Jérémy Martinez och Emilie Szikora) och Solbaletten. Titeln för förstås tankarna åt ett bestämt håll: disco. Men det är mycket mer än så.

Idén ur vilken pjäsen spirat är hymnen. Vad kan omfattas i begreppet hymn? Hymn och discodunk? Ja, om vi ser hymnen inte bara som en lovsång med traditionella förtecken utan också som ett musikstycke som blivit ikoniskt, älskat av (nästan) alla, som (näsan) alla kan anknyta till på ett både personligt och kollektivt plan, då dyker en och annan discosuccé upp.

Men också en hel del annat, anknutet till både musikstycket och de sammanhang där stycket framförts. Upplevelser som är bara dina egna men samtidigt kollektiva.

Koreograftrions ledstjärna är gemenskap, på många plan. Den omfattar samtliga medarbetare och inkluderar publiken. De teman de tar itu med behandlar de ur ett kollektivt perspektiv, studerar kollektivets idé och dynamik, med en förkärlek för humorn som breddar vägen för också allvarliga och svåra saker.

Utöver sina höga konstnärliga ambitioner vill de skapa nya perspektiv på invanda konventioner och praktiker.  Hur det här omsätts i praktiken är pjäsen Stayin’ Alive ett fint exempel på.

Inledningsvis frågade koreografkollektivet dansarna vilka musikstycken de berörts speciellt av. Det visade sig vara en ganska brokig samling med allt från europahymnen An die Freude till discomaniahitten Stayn’ Alive. Det hela utvecklades till en jublande fartfull show. Koreografernas önskan var att dansarna skulle få skapa sin egen club, sin egen konsert, en plats för deras egna minnen, och det verkar som att denna önskan gått i uppfyllelse.

Jag skall inte avslöja hur, men dansarna agerar lediga, välkomnande värdar, de återupplever personliga och kollektiva episoder, dansar maktkamper och konflikter, rädslor och triumfer, sjunger snuttar av låtarna, parodierar discoklichéer, fäller in en eller annan replik. Och i enlighet med hela idén river de effektivt ner gränsen mellan scen och publik.

De gör det med värme, humor och elegans. Var och en är sin egen, med sina egna rörelsespråk, i samspel med de andra. Tillsammans och var för sig skapar de allt från tumultartade scener till något jag upplever som stillbilder. De intar frejdligt både de tre olika scenerna – själva scenen, ”balkongen” och en liten avsats bland bänkarna i salongen – och salongen som fått en liten utväxt på scenen.

Den som kanske sticker lite ut i gruppen är Elina Raiskinmäki som i sin raffiga knallröda byxdräkt tar ut den ena komediska svängen efter den andra, inledande showen på ”balkongen” där hon engagerar publiken genom att hojta ut den klassiska fråga ”Are you ready” tills volymen från publiken lyfter taket. Sedan tar hon på sig bastanta hörlurar och mimar sig igenom något som inte kan vara annat än titellåten.

Scendräkterna, gjorda av ÉS-scenografen och kostymdesignern Bertrand Nodet, understryker finurligt dansarnas karaktärer – Linda Björkqvists roll i pjäsen har temperament och lite ’blues’ över sig, dräkten silvrig och småtassig i ärmarna; Côme Calmelet-Pyykkö, som alltid lite spexig, har fått en lysande grön pälsväst till läderbyxorna; Patrick de Quiricos eleganta butlertyp sitter fint i sin gråmelerade kostym. Och jo, sammantaget är det lite discomani över alltsammans.

Den ofta suggestiva musiken som förstås spelar en mycket central roll är resultatet av koreografernas och ljuddesignern Valtteri Alanens gemensamma ansträngningar. Vi hör inte låtarna som sådana utan mest i musikaliska antydningar, vilket på något vis understryker de självupplevda i det kollektiva.  

Detta med att i danssammanhang bryta konventioner och uppmuntra till andra sätt att göra och vara – vad är det bra för, då? Jag tror inte att någon går härifrån som en helt förändrad människa, men också små erfarenheter av annorlunda tänk är betydelsefulla, inte bara för, som här, dansupplevelsen. Det kan bli ringar på vattnet och sprida sig långt. Droppar som urholkar stenen. Det är något att tänka på.

Recensionen publiceras i samarbete med Kritiken Syns! Projektet strävar efter att göra kritikens betydelse tydligare, främja dess formmässiga mångfald och föra den närmare upphovsmän och läsare.

Bianca Gräsbeck

Dela artikeln