Dahrendorf och tårarnas dal
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ralf Dahrendorf var en av efterkrigstidens ledande europeiska sociologer, som dessutom skaffade sig en omfattande erfarenhet av mera konkret slag.
Han var ledamot av den tyska Förbundsdagen och senare medlem av kommissionen i Bryssel. Under åren omedelbart efter Sovjetunionens sammanbrott skrev han ganska mycket om revolutioner, sammetsrevolutioner och reforutioner – det sistnämnda för att beteckna reformering av hopplöst i sig självt inlåsta politiska och ekonomiska system.
Intresset för revolutionernas förlopp ledde honom vidare till den amerikanska historikern Crane Brinton, som på 1930-talet hade hållit en föreläsningsserie om revolutionernas förlopp (The Anatomy of Revolution). Brintons modell byggde naturligtvis på den franska revolutionens förlopp, som egentligen utan större svårigheter också kunde anpassas på den ryska.
I en kortfattning kunde man beskriva det som att den revolutionära entusiasmen i något skede övergår till krav på rättning i leden – och avrättning. Det är terrorfasen både i den franska och den ryska. Sen kommer Thermidor – försöken att anpassa utvecklingens förlopp till någon form av ny normalitet.
Dahrendorf försökte använda modellen till att förutspå utvecklingen i de från Moskvas diktat befriade öst-centraleuropeiska staterna. I det sammanhanget präglade han uttrycket ”tårarnas dal” – det skede när glädjen över befrielsen övergår till missmod på grund av alla tänkbara ekonomiska övergångssvårigheter. Ännu senare blev han själv en aning missmodig över att han kanske hade sett utvecklingsmöjligheterna i en alltför pessimistisk belysning.
Men kanske han inte hade behövt vara så missmodig. Tårarnas dal blev visserligen verklighet i en mera lindrig form och kan beskådas i Ungern och Polen. Tendenserna finns dessutom tydligt både i Rumänien och Bulgarien.
Men besvikelserna finns där och uttrycker sig i form av krav på en större europeisk solidaritet och en vilja att skuffa över problemen på EU. Det slår också ut i form av åtgärder, som under ytan driver en förbundsstatsutveckling.
Mest rätt fick Dahrendorf i sin pessimism om Rysslands utveckling. Landet genomlever nu sitt andra tåg genom tårarnas dal. Det första kom redan under Boris Jeltsins dagar. Kapitalismen gav ingen automatisk välsignelse.
Besvikelsen var enorm och bäddade för att Vladimir Putin skulle ta över genom att igen centralisera styret och satsa på en militariserad ordning under säkerhetsorganisationernas kontroll.
Men det fanns ingen riktigt fungerande återvändo till ett moderniserat post-brezhnevistiskt system. Därför är framtidsutsikterna mörka. På medellång sikt kommer intäkterna från olja och gas att minska. Det skulle nu förutsätta en radikal omläggning av den ryska statsbudgeten, men att göra den sortens omläggningar samtidigt som medborgarnas reallöner sjunker är med säkerhet ingenting Vladimir Putin vill ge sig in på. Om hans popularitet nu redan är i gungning skulle en skatteförhöjning kombinerad med en pensionsreform lätt bli en allvarlig påminnelse om att den ryska revolutionen egentligen startade i en brödkö.
En brödkö i tårarnas dal är ett dåligt omen.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.