Då vi tvingas ställa om våra liv
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det händer att livet tvingar oss att ställa om.
Antingen gör vi det frivilligt, när vi själv väljer nya riktningar med förväntning om att ändringen är till det bättre. Eller så tvingas vi till omställningar som vi inte har valt och som vi inte kan styra, men anar att framtiden ändras för alltid.
De senaste två åren har pandemin tvingat oss att ställa om vårt liv, inte bara en eller två gånger.
Det har varit en märklig period där vi har varit tvungna att anpassa oss, leva på ett nytt sätt, samtidigt som livet har på något sätt satts på paus.
Tålamodet har prövats till bristningsgränsen med osäkerheten; allt börjar gå mot det normala: nej, jo, kanske…inte ännu.
Alla omställningar är inte så omvälvande som pandemi, men tvingar en att göra val som man inte är helt beredd på och som väcker motstridiga känslor.
Som att flytta till exempel. Man kan inte ta med sig allt, men vad ska man ta med sig? Vad ska man göra sig av med?
Man blir tvingad till att rensa och kasta bland det som har varit ens liv och välja det som kan behållas.
Det är lätt att tappa fokus bland alla flyttkartonger.
Vad ska man spara till kommande generationer eller behöver man spara på något överhuvudtaget? Har det som man själv tycker om, gamla foton eller brev, värde för någon annan eller är det bara onödig barlast?
Vill någon veta om släktens historia eller vill man fritt forma sitt liv utan vetenskap om tidigare generationers tokerier?
Tankar bubblar upp när man plockar och sorterar bland dammiga fotoalbum och lådor.
Och så en dag händer det otänkbara, något som man hoppades att inte skulle hända igen.
Krig i Europa med alla hemskheter och det kaos som ett krig för med sig. Plötsligt flyttas man tillbaka i tiden, till kalla krigets oro om att världen ska gå under i ett kärnvapenkrig.
Minnesbilder och känslor från tonårstiden väller fram, vare sig man vill eller inte. Om ännu en gång tvingas man att ställa om och anpassa sig; världen har blivit osäker. Igen.
Ändå fortsätter man att hoppas på framtiden. Att det finns en framtid. Att livet går vidare och människor någon gång, i en inte alltför avlägsen framtid, väljer att tala med varandra i stället för att strida.
Att man vill leva tillsammans i stället för att härska över andra. Att man vill ge och hjälpa, i stället för att ta ifrån och förtrycka.
Till dess behövs hopp och tro och oändliga mängder tålamod.
”Tålamod utvecklar vår uthållighet och vår förmåga att hålla ut och uthärda tiden utan att förvanska den egna sanningen”.
Enzo Bianchi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.