Förflytta dig till innehållet

Cui bono?

Åbo Underrättelsers logo

Vem gagnar det, att det svenska Finland avbildas väl på Wikipedia, på svenska och andra språk? Frågan »cui bono» brukar man ställa i brottsliga sammanhang: »Vem förtjänar på brottet?». Likafullt kan man ställa den i goda sammanhang. Vem tjänar på det som Projekt Fredrika ser som sin uppgift?

Projekt Fredrika började smått. Från ”helig ilska” över att de två finlandssvenska konstnärerna Jon Oscar Esti och Marius af Schulén saknade artiklar på Wikipedia (på svenska; visst fanns de på finska). Hur kan en folkgrupp med självaktning och finansiella resurser avbilda sig så halvhjärtat?

Så funderade vi, och grundade Projekt Fredrika år 2017. Vi vill med vårt arbete erövra det utrymme i den digitala världen som vi upplever vara utsatt på gatan. Vi vill nå bredare läsarskaror, mer kostnadseffektivt än någonsin på tryckt papper.
Wikipedia är effektivt. Den bildade allmänheten flockas världen över till Wikipedia, vars trovärdighet beror på en fungerande, oberoende faktagranskning. Wikipedia anlitas som källa av allt från privatpersoner via forskare och appar till Google och Facebook. Wikipedia sprider information inom respektive språk oberoende av geografiska avstånd. Artiklarna kan med rimlig möda översättas också till andra språk.

Att Wikipedia är öppet för alla att skriva i, det är ett tveeggat svärd. Allmänheten fördelar sina gracer ojämnt. Vem som helst får i princip redigera vad som helst, men många ger fort upp, då faktagranskande wikipedianer ger latläxa på ändringar som ej följer Wikipedias regler.

Därför var det illa ställt, före Projekt Fredrika systematiskt började ta sig an uppgiften och började med att lära sig hur man bör bete sig på Wikipedia. Och vi är ännu i början då det gäller att entusiasmera och lära upp frivilliga skribenter.
Men alltså ”Cui bono”?

Naturliga är olika lokala grupper och yrkeskårer. Själv har jag varit aktiv i Nagu. Vi är också igång i Helsingfors och Ingå, och har mött lokalt intresse också på annat håll.
Men viktigare är den större visionen. Vi talar inte om ”Svenskfinland” utan om ”det svenska Finland”. Det är den kultur, det samhällssystem och de nätverk som via Sverige binder Finland till den nordiska gemenskapen och Västeuropa. Det omfattar hela Finland, även de samhällstraditioner som präglar purfinska trakter. Bondefrihet, laglydighet och omutligt rättssystem, lokal demokrati. Med vårt geografiska läge är de inga självklarheter.

Skillnaden i utveckling mellan Finland och de baltiska staterna de senaste tvåhundra åren talar sitt tydliga språk. Runebergs dikt ”Landshövdingen” står sig än idag – den (rikssvenska) landshövdingen i Kuopio, Olof Wibelius motsatte sig 1808 det ryska statliga övervåldet stödd på Svea rikes lag. Oxenstiernas long tail lever kvar.

För finlandssvensken vill vi lyfta fram fenomen, händelser och personer att vara stolta över och hålla fast vid. Fredrika samarbetar tätt med diverse institutioner i det svenska Finland, med de stora fonderna som vi har att tacka för vår finansiering, och med Litteratursällskapet, med universiteten, med tankesmedjan Magma, med institutet för de inhemska språken.

För finnen vill vi lyfta fram detsamma, och understryka hur Finlands starka koppling till väst byggts upp på det svenska. Emottagligheten för denna kunskap är stor. Efter Sovjets sammanbrott 1991 trodde mången att brysselskan kunde ersätta svenskan. Men efter Ukraina-krisen 2014 såg man igen på kartan: liksom alltid tidigare ligger Stockholm närmare. Och Fredrikas långsiktiga arbete, även på finska, har redan burit frukt. Vi har fått en styrelsepost i Wikimedia Suomi, ytterligare en trovärdig plattform för oss att stå på.

För rikssvensken vill vi på svenska påminna om att hitom Bottenviken finns ett land med gemensamma traditioner och med allehanda möjligheter inte bara för storföretag, utan också för tusentals småföretag och individer. För gallerier, bibliotek, arkiv och muséer (gemensamt glamouröst namn: GLAM) lyfter vi konkret fram det svenska kulturarvet, direkt på Wikipedia och för centrala målgrupper, såsom evenemanget Digikult i Sverige i april.

För ryssen, esten, tysken och den mer långväga kontakten vill vi lyfta fram det svenska som en naturlig, samhällsbyggande del av Finlands historia och nutid. VI vill visa på konkreta beröringsytor med det svenska Finland, för just dem.
Allt detta tar tid. För min personliga del utför jag arbetet pro bono. Men arbetsfältet är stort. Och vi har ännu så många obrutna åkrar framför oss; vi har kanske hunnit halvvägs till ett hållbart läge. Så vi är ännu beroende av att det finns resursstarka institutioner som på frågan ”Cui bono?” beredvilligt svarar ”me too”.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter