Visst börjar man bli lite trött på distansmöten och munskydd. Akta sig för folkmassor och undvika onödiga butiksbesök. Men vi som är vuxna, har ett arbete, någon gång har…
Den här artikeln är exklusiv för ÅU:s betalande läsare.
Våra nyhetspaket ger dig fri tillgång till alla
Åbo Underrättelsers nyheter, reportage och artiklar på webben.
2 kommentarer: “Coronan drabbar de unga – tänker du jobba för att alla kommer på fötter igen?”
Pia-Maria Gardberg skrev
Viktig kolumn! Mitt svar är ja, med handen på hjärtat. Jag tänker fortsätta jobba för att ungdomar får stöd i skolan och vardagen. Som medlem i nämnden för fostran och undervisning och dess svenska sektion har jag kontinuerligt lyft fram tex att skolpsykologer borde arbeta uttryckligen i skolan som en del av skolgemenskapen och gärna med förebyggande verksamhet, inte enbart som konsulter och utredare när problemen redan uppstått. Jag har arbetat för stödklass i St. Olofsskolan och begärt en utredning över sjukhusskolans svenska service, behovet av en svenskspråkig lärare är akut. Jag anser också att åbobor ska ha tillgång till mental hälsovård med låg tröskel i förebyggande syfte och att den psykiatriska vården bör utvecklas. På sina håll är den tyvärr helt undermålig och också underresurserad.
Jill Bäckström skrev
Tack för inlägget! Under min karriär som ungdomspsykiater har jag till min förvåning och sorg märkt att just ungdomarna får rätt lite medkänsla av samhället. Det fanns också innan pandemin en tendens att kräva av dem det ena och det andra utan att reflektera balanserat över konsekvenserna och helheten. Nu har den drivits till sin spets. Tex att de ska klara av att hela tiden vara självgående och fokuserade utan de ramar som skola och hobbyer ger eller motivation och glädje som kompisarna ger. Nu behövs stödåtgärder i skolor samt social- och hälsovården för att reparera den skada som skett. Vi har inte råd varken moraliskt eller samhällsekonomiskt att låta någon av de unga gå förlorade!
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.
Viktig kolumn! Mitt svar är ja, med handen på hjärtat. Jag tänker fortsätta jobba för att ungdomar får stöd i skolan och vardagen. Som medlem i nämnden för fostran och undervisning och dess svenska sektion har jag kontinuerligt lyft fram tex att skolpsykologer borde arbeta uttryckligen i skolan som en del av skolgemenskapen och gärna med förebyggande verksamhet, inte enbart som konsulter och utredare när problemen redan uppstått. Jag har arbetat för stödklass i St. Olofsskolan och begärt en utredning över sjukhusskolans svenska service, behovet av en svenskspråkig lärare är akut. Jag anser också att åbobor ska ha tillgång till mental hälsovård med låg tröskel i förebyggande syfte och att den psykiatriska vården bör utvecklas. På sina håll är den tyvärr helt undermålig och också underresurserad.
Tack för inlägget! Under min karriär som ungdomspsykiater har jag till min förvåning och sorg märkt att just ungdomarna får rätt lite medkänsla av samhället. Det fanns också innan pandemin en tendens att kräva av dem det ena och det andra utan att reflektera balanserat över konsekvenserna och helheten. Nu har den drivits till sin spets. Tex att de ska klara av att hela tiden vara självgående och fokuserade utan de ramar som skola och hobbyer ger eller motivation och glädje som kompisarna ger. Nu behövs stödåtgärder i skolor samt social- och hälsovården för att reparera den skada som skett. Vi har inte råd varken moraliskt eller samhällsekonomiskt att låta någon av de unga gå förlorade!