Bytet av ministrar i Ryssland: Ett icke-europeiskt perspektiv
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Varje morgon börjar med nyheter: jag läser ukrainska och ryska kanaler i appen Telegram, lyssnar på nyheter på svenska, ibland på tyska, och på dagen bläddrar jag igenom The New York Times.
Den här informationsströmmen ger mig en bild av händelserna, och hjälper mig också att förstå hur väst uppfattar situationen.
Och tyvärr är slutsatsen av min amatörmässiga analys att perspektivet inom den kollektiva västvärlden inte har mognat under de senaste årens krig.
Visst har ”glasögonen blivit lite putsade” och man har upphört att hävda att Ryssland inte får förlora”. Men man har ännu inte förstått med vem vi alla har att göra.
Västvärldens värderingar har formats under århundradena. Den ständiga växelverkan mellan kyrka och kung växte till en maktbalans, som i sin tur skapade en fungerande rättslig ordning enligt Montesquieus tredelning av makten. Statsapparaten är en strukturerad, välkonstruerad maskin där i princip ingenting förändras när en del byts ut – maskinen fortsätter sin väg.
Värdesystemet i den ortodoxa kulturen formades genom uppfattningen att tsaren är Guds utvalde representant på jorden. Under sin regeringstid blev han helgonförklarad. Kyrkan underordnades tsaren, vars helighet inte ifrågasattes av någon.
Det ensamstyrande systemet skapade grunden för uppkomsten av en despotisk diktatur där diktatorn åtnjuter en ovillkorlig acceptans av folket.
Tsaren kunde besluta om liv och död utan att anlita domstolens ”tjänster”. Och detta väckte inget motstånd från folket.
Med kommunisternas maktövertagande blev det bara värre: kommunistiska tsarer, som Stalin, Brezjnev och Chrusjtjov bytte riskregalierna mot revolvern.
Vad väst inte tänker på är kopplingen från Bysans via det ryska imperiet till Sovjet. De sovjetiska ledarna fortsatte den bysantinska traditionen av lyx, mutor och lagens underordnade roll i förhållande till regenten.
Terrorn blev till norm och landet med miljontals människor till ett fängelse. Ett stort antal ord ur fängelsespråket, ”blatny jazyk”, har kommit att genomsyra det ryska språket.
1990-talet medförde inga strukturella förändringar i samhället. Den kommunistiska apparaten förblev vid makten och år 2000, återlämnade Jeltsin tyst KGB rätten att döda och regera utan straff, genom att göra Putin till president. Hoppet om rättsstaten grusades.
I början av 2000-talet utlöste Putin det existentiella kriget, men gjorde en missbedömning 2022: Kiev kan intas på tre dagar, ukrainarna drömmer om att leva under den store broderns beskydd.
Men väst gjorde en ännu större missbedömning och fortsätter tyvärr att göra det.
När jag i nyheterna hör retoriken om att byta ut militären Sjojgu mot den civila Belousov från ett europeiskt (rättsligt) perspektiv, får jag rysningar. I ett fängelse finns inga ministrar. Det här måste vi inse!
I fängelset finns en ”pahan” som bestämmer vem som gör vad, skapar spelreglerna efter önskan och ändrar dem efter humör. Detta är Putin. Att han utser en ekonom till en militär position säger inte att Putin vill avsluta kriget på något sätt, tvärtom – han planerar att fortsätta kriget länge.
Eftersom det inte fungerade ”på tre dagar” måste strukturen för militära utgifter och intäkter ordnas för att den militära maskinen ska få fart och fortsätta.
Jag tror att Putin inte kommer att nöja sig med enskilda städer eller delar av Ukraina.
Min uppfattning är att hans mål är annorlunda: att skapa en ny världsordning, förstöra demokratin och dess ”förruttnande” värderingar, sprida ”rysk fred” där rädsla, våld och hopplöshet råder.
Att avsluta Stalins arbete som han började 1939.
Här kan du läsa fler kolumner av Olena Yefimenko.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.