Buss eller spårvagn – image eller flexibilitet?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Spårvagn i Åbo. Utan att upprepa alla argument i diskussionen om spårvägen, önskar jag protestera mot Valentin Lindéns påstående i ÅU (14.10) ”Mera elbussar kommer aldrig att hjälpa” och att spårvagn är ”katalysatorn” för utvecklingen av Österås och Slottsstaden.
Ålborg, Malmö, Helsingborg, Stavanger och Trondheim har valt elbussar, medan Odense, Århus, Lund och Bergen har valt spårväg. I viss mån baserar sig dessa olika beslut på lokala skillnader i transportbehov, men huvudargumentet för spårväg har dock varit ideologiskt, spårvagnar påstås skapa image.
Tidigare var huvudargumentet för spårväg eldriften som ersätter dieselrykande bussar, men i framtiden går även alla bussar på el. Transporttekniskt är städernas geografi, bostädernas och arbetsplatsernas läge viktiga, även tänkta nya arbetsplatser.
Lindén framhåller Tammerfors som föredöme, men Tammerfors struktur är extremt linjär och därför passar spårväg perfekt.
Men Åbos bosättning beskriver närmast en cirkel och utanför spårvägen hamnar då till exempel Hirvensalo, Suikkila, Runosmäki, Hallis, för att inte tala om S:t Karins och Reso som trafikmässigt måste räknas till Åbo. Invånare som inte kan utnyttja spårvägen hamnar därför att betala dyrt för andras resor.
Det finns också marktekniska och socioekonomiska faktorer. Åbos mark består av lera (Tammerfors mest av stabil morän) och är dessutom belamrad med fornminnen.
Vi har redan upplevt en lång tid av kaos i centrum då torgparkeringen har byggts, och vi hoppas att det snart blir normalläge.
Men om man börjar gräva upp gatorna för spårväg blir det verkligen häftigt. Byggtiden kan bli hur lång som helst, och vad det betyder för centrums livskraft kan man bara ana.
Jag besökte Tammerfors många gånger under spårvägsbygget. Hela sträckningen var en eländig grop under flera år, och i Åbo skulle det bli sjufalt värre.
Kostnader och lån är en annan fråga nu när Finland är skuldsatt upp över öronen och räntorna börjar stiga.
Vi som är så gamla att vi inte behöver bry oss om lånen, ska inte ropa hurra för trendiga projekt som kommer att ligga våra fåtaliga barnbarn till last.
Med tilltagande distansarbete kommer knappast spårväg från Kråkkärret via Österås och torget till hamnen att ha tillräckligt många resenärer i framtiden för att försvara megainvesteringen.
Det skulle förutsätta att nya och gamla arbetsplatser koncentreras till denna linje. Frågan är om en sådan koncentration ens är önskvärd.
Dagen arbetsplatser finns ganska jämnt utspridda i staden med omnejd och alla kan nås med de utmärkt fungerande busslinjerna.
Nyligen åkte jag buss flera gånger mellan Nådendal och Hammarbacken då båten låg med motorn kaputt i Nådendals gästhamn. Vinkelrätt mot en tänkt spårväg.
Trots lite strul vid torget var resorna både snabba och komfortabla. Det lönar sig nog inte att ta bilen från oss till Nådendal.
Jarl Ahlbeck
pensionär
Håller helt med Jalle! Åbo gjorde klokt för femtio år sedan när man slopade spårvagnarna. Senare försök med spårburen trafik, funikularen, har bekräftat problemen. Ytterligare exempel på spårtrafikens brist på flexibilitet kan hittas nästan dagligen i Åbo stads vänort Göteborg. Det är bara att googla så hittar man info om vilka linjer som har problem och vilka gator som är avstängda. Bussar kan välja andra vägar, men det kan inte en spårvagn.