Förflytta dig till innehållet

Brutalt ärlig


De senaste dagarna har aktualiserat tankar som rör olika stadier av ärlighet.
I vårt mänskliga umgänge använder vi omskrivningar och fraser som finns till bara för att inte såra någon annan eller för att skydda oss själva. Vi säger inte rakt ut vad vi tänker eller vet, vi blir luddiga i våra kommentarer så att vi inte skall hamna illa ut. Det här gäller såväl i privatlivet som i det offentliga politiska spelet. En människa som kan hålla tungan rätt i munnen och inte säga grodor kan komma långt både inom karriär och privatliv.
Ingen vill ha en vän som säger rakt ut vad han eller hon tänker. Vi hör hellre kommentaren, ”Du har varit till frissan” än kommentaren ”Din nya frisyr är inte speciellt smickrande”. Ändå är en ärlig vän det finaste som finns. Att min något kortare väninna berättar för mig att jag har en kråka i näsan eller en reva i byxbaken känns kanske inte så roligt att få höra men det är både omtänksamt och kärleksfullt samtidigt som det är ärligt. Att låta bli att säga sin åsikt eller undanhålla sanningen kan bespara från en stunds obehag men bli något stort i framtiden. Jag skulle önska att jag var bättre på att vara ärlig på ett kärleksfullt sätt. Jag kan vara burdus och ganska rättfram i min kommunikation men om jag samtidigt ser med en empatisk blick och visar att det jag säger är sagt med kärlek blir orden inte ett slag i ansiktet.
Det finns ett talesätt som säger att det är bäst att vara ärlig för då behöver man inte komma ihåg vad man har sagt. Hur man skall nå politisk framgång och samtidigt vara ärlig är fortfarande ett litet mysterium för mig för det verkar vara mer regel än undantag att dra saker ur hatten än att spela med öppna kort. Jag vill så gärna tro att de människor som söker sig till viktiga förtroendeuppdrag gör det för att de tror på sin sak och vill människors bästa. Jag vägrar sluta tro på att det är så i de flesta fall. Tyvärr är politiker också människor, det skulle vara så mycket lättare att tro på dem om de var Jesus Kristus och färdiga att offra sig själva för oss andra. Nu måste vi leva med att de flesta dessutom är färdiga att offra väldigt litet av sig själva, egen utkomst, ställning och uppnådda förmåner verkar mycket viktigare än sanningen och allas väl.
Tänk om alla de män och kvinnor som försvarade vårt land under vinterkriget hade struntat i människorna och landets bästa? Då hade vi inte haft denna välfärd, denna självständighet att rå om och föra vidare. De var säkert rädda för egen del många gånger men få slogs ens av möjligheten att rädda sig själv först. Som nation, släkt, arbetsplats, familj och hushåll mår vi lika bra som den som mår sämst i vår gemenskap. Vi kan hjälpa varandra genom att vara ärliga, berätta för varandra hur vi kan förbättra våra chanser för studieplats, arbetsplats eller i umgänget med varandra. Det är kanske kråkan i näsan före arbetsintervjun som är avgörande? Vi kan också vara brutalt kärleksfulla, vi kan komma med ärligt beröm och föra vidare gott skvaller, det bygger upp och gör världen ljusare.
Carita Eklund
tf. Ledande diakonitjänsteinnehavare, Åbo svenska församling

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *