Bristen på vårdpersonal är en tickande bomb
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
VÅRDSEKTORN. Länge har politiker både på riksplan och inom kommunerna gjort upp direktiv utan konsekvensbedömning eller uppföljning av hur direktiven påverkat vårt vårdsystem. Insatta personers varningar har dessvärre inte fått gehör.
I dag är katastrofen ett faktum och den mest fatala följden är att vårdpersonal inte längre finns tillgänglig för de anställningskvoter som rikspolitikerna vill höja. Bristen på personal är så skriande att de privata bolagen skriver in skenpersonal på arbetslistorna för att skyla över underbemanningen.
Vad är det då som åstadkommit denna situation? Jag vill påstå att det är politikernas och tjänstemännens dåliga insikter i vårdarbetets verklighet. De har litat på experters utlåtanden i stället för att ta del av fältpersonalens erfarenheter och insikter.
Då jag arbetade inom vårdsektorn hade ideologin stor betydelse. Vi verkade enligt devisen ”normalisering och rätten till ett socialt och värdigt liv”. Omkring den vårdbehövande byggde vi upp det som gav livet innehåll och stimulans. Arbetsglädjen bland de anställda var viktig. Vi insåg att om personalen trivdes och var motiverad både orkade och ville man ge de vårdbehövande en god vård.
Ledaren var en nyckelperson inom vården. En engagerad chef som fanns på plats i vardagen hade som uppgift att värna om en positiv stämning på enheten, bl.a. genom att reda ut konflikter, handleda de anställda i meningsfullt arbete och gott bemötande och se till att de enskilda behoven hos vårdtagarna blev tillgodosedda.
Då jag senare under fyra år fungerade som ordförande för äldrerådet hade mycket förändrats och försämrats inom vårdsektorn.
Vården hade byråkratiserats, ledaren hade blivit hänvisad till datorn i kansliet – som administratör, ibland t.o.m. för flera enheter.
Dokumentationskraven hade ökat, vardagens åtgärder skulle numera beskrivas i detalj för att hålla ryggen fri för enhet och tjänstemän om något hände en vårdtagare.
Det personliga ansvaret kringgärdas nu genom begränsande regelverk. Livets normala risker skall undvikas och en tystnadsplikt, driven till sin spets gör de gamla och handikappade på vissa enheter till sociala icke-människor. Kvalitetsbedömningar ser bra ut på pappret, men gynnar mera sällan enskilda vårdtagare.
Kosthållet och städningen har tagits över av stora privata bolag.
Statens direktiv att satsa på hemvården på bekostnad av den slutna vården blev i sin tur ett misstag. En del av de resurser som skulle överföras från vårdhem till hemvård försvann på grund av minskade statsandelar. Och köerna till vård- och servicehemmen växer.
Hemvården blev snart överbelastad och i dag känner hemvårdare sig stressade och otillräckliga på grund av att allt flera otrygga åldringar lever farligt medan de väntar på otillräckliga besök som ofta görs av ständigt nya vårdare. Visst vill vi alla bo hemma så länge vi klarar av det, men blir vi ensamma och samtidigt endera rörelsehindrade eller minnessvaga så måste vi kunna acceptera att flytta hemifrån.
Överhuvud finns i dag en trend att se ett eget boende som ett ideal också för gravt handikappade och rörelsehindrade. Gemensamma utrymmen för samvaro och tillhörighet krymps ner medan en nerbrytande isolering och ensamhet ökar. Ändå vet vi att det är i växelverkan med andra vi förblir människor.
Dessvärre är det få politiker som i dag förstår storleken på problemen inom vårdsektorn. De anställda har varken lön eller status efter förtjänst för det ansvarsfulla arbete de utför. De har arbetsturer i treskift, tunga lyft och bristfällig kommunikation. Då stämningen blir sämre och ideologin i vårdarbetet försvinner väljer allt flera att söka andra arbeten. Många slutar för att de helt enkelt inte orkar ge en undermålig vård åt de vårdbehövande.
Ett ljus i mörkret är de vårdenheter som trots alla direktiv och begränsningar förmått behålla sin ideologi, sin arbetsglädje, sitt ledarskap och sin personal.
Men i övrigt är bristen på vårdpersonal en tickande bomb, svår att lösa enbart med ökade resurser och översyn uppifrån.
Stina Engblom Colliander
Pargas
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.