Bort med kartongen… – "Saliga äro de korkskallade ty de skola flyta i syndafoden"

För drygt nio månader sedan kom kommissionen - lite med pukor och trumpeter - ut med ett lagförslag för att få slut på snabbmatens engångsförpackningar. Med illa dold stolthet pekade kommissionärer och tjänstemän på de lyckliggörande förslagen: nu skulle allting bli mera durabelt, tvättas och återanvändas!

Jag hade mitt tomaska tvivel. Saliga äro de som tro utan att se, men jag tillhörde inte kommissionens saliga. Istället ringde jag till Hartwalls direktör, eftersom jag kom ihåg deras synnerligen durabla stora läskflaskor.

Hur gick det med dem?

Den goda föresatsen byggde på att de durabla plastflaskorna skulle gå runt, köpas, drickas ur och återvända till fabriken. Men det gick inte riktigt lika elegant. Flaskorna var för bra för att fungera i ett kretslopp. Medborgarna tyckte att det var en utmärkt flaska som kunde användas hemma eller på arbetsplatsen för alla tänkbara och otänkbara ändamål. Ofta såg jag dem i verkstäder. De var som gjorda för att lagra olika vätskor eller när man tömde bilarnas oljetråg.

Nu ser man dem inte längre i butikerna.

Kommissionens goda föresatser visade sig snabbt också i vår vardag. Under de obligatoriska resorna till Strasbourg ”mellanlandar” vi på en bensinstation i Luxemburg. Där äter vi också det som kallas en ”skräpmatslunch” – praktiskt och snabbt.

Där såg vi de första resultaten av kommissionens goda föresatser. Istället för de gamla pappmuggarna (tillverkade av ett finskt företag) fanns det nu stabila plastmuggar i olika storlekar. Avsikten var att plastmuggarna skulle tvättas och återanvändas.

Industrin, som lever på snabbmat och hemleveranser, tvivlade. Vem skulle diska muggarna? Hur mycket vatten skulle det gå åt? Hur många tvätturer skulle muggarna hålla? Var tillverkades de, med vilka råvaror och till vilket pris?

Det var frågor ur det levande livet, inte frågor ur kommissionens drömvärld.

Och hur gick det? Med lagstiftnigen kämpar vi fortfarande och det är inte sagt att det blir lätt att få lagförslaget genom kvarnen innan det här mandatet är slut, men industrin har redan lärt sig sin läxa.

Senaste vecka körde vi igen till Strasbourg och stannade för tankning och lunch i Luxemburg.

Och – har du sett på maken – nu fanns det nya muggar i plastbehandlad kartong. Jag är fortfarande osäker om det här är ett gott beslut. När jag tittar närmare på muggen finns det åtminstone en skillnad. Kommissionen har lyckats göra sig av med den finska tillverkaren.

Och vi väntar ännu på att kommissionen skall förstå och svara på frågorna från det levande livet. Saliga äro de korkskallade ty de skola flyta i syndafoden!

Här kan du läsa fler kolumner av Nils Torvalds.