Borde tidningshusen få ett läskunnighetens Razzie-pris?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Larmrapporterna om ungdomars försämrade läsförmåga har diskuterats de senaste veckorna. Skolan och undervisningsmetoderna där har helt berättigat varit i blickfånget. Den svenska regeringens “Från skärm till pärm” har väckt ett lite skamset intresse också här.
Vår undervisningsminister lyfte tacknämligt upp frågan om tryckta läroböcker i gymnasiet, lagom i samband med sitt besök i Sverige. Om det var artigt prat för att tillfredsställa besöksvärdarna, eller om man faktiskt också i Finland tänker göra en helomvändning från vårt tidigare propagerade digisprång i skolan återstår att se.
Givetvis har frånvaron av tryckta läroböcker i skolan ett samband med försämrad läsförmåga. För oss som jobbar inom skolvärlden är det uppenbart hur mycket längre tid det tar för elever att läsa en A4 idag än för ett årtionde sedan. Det beror helt enkelt på ovana att läsa.
Hur har vi kommit hit? Pekfingren riktas mot digitaliseringsivern och det förändrade medielandskapet. Men här tycker jag att man har missat en väsentlig punkt. Förvånansvärt lite har vi uppmärksammat vilken roll våra förlag och tidningshus har spelat som läskunnighetens dödgrävare.
Redan för snart 15 år sedan deklarerade ett huvudstadsbaserat mediabolag hur papperstidningens saga var all, och passade i samma veva på att slakta flera lokaltidningar eller reducera dem till skuggor av sitt forna jag.
Ungefär samtidigt började läroboksförlagen klappa i samma takt och såg framför sig ökat kassaklirr i en ny digital värld utan tryck-, lager- och distributionskostnader.
Marknadstänkandet är förståeligt, men har konsekvenser. Tidningarnas styckevisa distributionskostnader ökar när färre tidningar ska delas ut. Samma logik: när raseborgarna sparat för mycket vatten belönade vattenverket konsumenterna med höjt vattenpris, vilket kunde rendera bolaget en Razzie Award för miljötänk.
En Razzie är det pris som inom filmvärlden brukar delas ut för de sämsta insatserna under året.
För läsförmågans del kunde den utmärkelsen gärna tilldelas våra stora mediehus och läromedelsförlag. Satsningen på ljudböcker må komma som en tilläggsmerit. Om utmärkelsen tävlar också de hushåll som skulle ha råd med en papperstidning men ändå köper den till paddan.
Så länge papperstidningen låg på köksbordet fanns det en chans att familjens ungdomar bläddrade i den, om inte annat så för att läsa serierna. Och kanske något annat.
Men hur många grundskolelever loggar in på någon elektronisk dagstidning för att läsa morgontidningen? Nej, det är TikTok-videor och annat flöde som plingar in på den mobila plattan. Många undersökningar av ungdomars medieanvändning visar att de tenderar att få sina nyheter via sociala medier, Youtube.
En snabbrunda i min skola gav vid handen att största delen av nyhetsinnehållet når eleverna via TikTok.
Vilket innehåll som ploppar upp beror på vilken bubbla du befinner dig i.
Politiker har kunnat utnyttja detta – i vilken mån röstningsbeteendet i vårt presidentval var avhängigt av hur lyckade videor gjorts må medieforskare försöka utröna.
De bubblor som skapas beror på vilka medier man gått in på; har jag visat mig intresserad av ett ämne kommer mitt flöde att svämmas över av motsvarande, vare sig det är Aftonbladet, MV-lehti, Suomen uutiset eller någon influencer. Den här mediekonsumtionen förklarar kanske många fenomen i samhället, allt från valbeteende till UMK-resultat. Den formar inte bara ungdomarnas världsbild utan påverkar också läsfärdigheten.
Och de tidningar som numera enbart kommer ut i digitalt format, vem bryr sig om dem? I praktiken har de reducerats till digitala medlemsbrev för de invigda. Den fysiska tillgängligheten är viktig. Se bara på hur pass mindre betydelse till exempel Kyrkpressen har i dag sedan många församlingar slutat prenumerera den åt sina medlemmar.
Jag tycker att det verkar som om tidningshusen mycket elegant sköt sig själva i foten när de av kostnadsskäl försökte locka läsarna att övergå till digitidningen.
Nu har vi fostrat en hel generation ungdomar till att inte vänja sig vid dagstidningen som kompis. Vad det betyder inte bara för läsförmågan, utan också för attityder och demokratiska valprocedurer återstår att se. Den politiska reklamen i skvalradion ger vissa antydningar om vart vi är på väg.
Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.