Bondens euro krymper av torka och butikernas billighetsmärken
Den kruttorra sommaren är katastrofal för jordbrukarna i Åboland. Speciellt vårgrödorna har lidit av regnfattighet, hård jordskorpa, frostnätter, jordloppor, missväxt – ja, listan är lång över lantbrukarens motgångar och motståndare.
Skörden blir avsevärt mindre, och de med djurhushållning fasar inför den kommande vinterns behov av hö och ensilage.
Inte nog med det, i takt med att matpriserna har stigit har konsumenternas uppskattning för inhemskt och ekologiskt producerat sjunkit.
Samtidigt har pandemin och kriget i Ukraina fungerat som en effektiv påminnelse om vikten av vår självförsörjning. Den inhemska matproduktionen utgör en betydande del av Finlands beredskap och resiliens under kris- och krigstider.
Också EU har vaknat till det faktum att lantbrukarnas antal rasar: från drygt 100 000 finländska gårdar i början av 2000-talet till drygt 43 600 i fjol. Nu vill EU se en ökning av framför allt småbruk genom en ny strategi och stödformer som ska förbättra producentens villkor, stödja små och medelstora gårdar och förhoppningsvis locka nya näringsidkare.
Utvecklingen inom lantbruket i Egentliga Finland har allmänt gått mot större enheter i jakten på effektivitet och bättre avkastning.
I den väståboländska skärgården är däremot både arealerna och chanserna att utvidga verksamheten förhållandevis små.
På de potatisodlande öarna Nagu och Houtskär är den totala odlingsarealen futtiga 75 hektar och odlarna har minskat till ett trettiotal.
Höga produktionskostnader i kombination med krävande förhållanden har fått många att parkera traktorn för gott.
Lönsamheten har också lidit av inflationsstegringen, höjda räntor, höjt pris på foder, gödsel, bränsle och bevattning. Hela näringen påverkas av klimatförändringen och miljöhot. Det krävs investeringar i hållbarhet, djurskydd, livsmedelshygien, produktions- och logistikkedjor.
För att ekvationen alls ska gå ihop måste producenten få mer betalt för sina varor, vilket också merparten av finländarna stöder. Men verkligheten är en annan.
Exempelvis spannmålsodlaren får i dag 35–40 procent mindre för brödvete, foderkorn och havre än året innan.
Eftersom levnadskostnaderna har stigit för alla, har framför allt barnfamiljer och studerande valt bort inhemska och lokalt producerade råvaror.
Allt fler köper butikskedjornas billighetsmärken.
Enligt undersökningen Suomi Syö (Finland äter) uppger 44 procent av de tillfrågade att de köper märken som Pirkka, Rainbow och Kotimaista jämfört med 28 procent för ett år sedan. Sju procent av de tillfrågade köper färre rejäl handel-märkta livsmedel och drygt tio procent säger att de köper färre ekologiska produkter för att de måste spara.
Priserna avgör och de etiska aspekterna nedprioriteras när läget är kärvt.
Ingen människa med knaper ekonomi ska belastas för det, men de stora butikskedjorna skummar nu grädden av mjölken medan bonden trälar på för en snittlön på 6,90 euro i timmen (2022) och en genomsnittlig årsinkomst på 17 500 euro per gård, enligt Naturresursinstitutet Luke.
Det om någonting är ohållbart.
ÅU:s ledare håller sommarpaus. Undersommaren publicerar vi i stället opinionstexter av Susanna Landor. Hon har jobbat som journalist och chefredaktör under många år. Hon är bosatt i Nagu. I augusti är ÅU:s ledare tillbaka.
Verkligheten kan inte beskrivas bättre, fullständigt klockrent.