Förflytta dig till innehållet

BOKEN: Vi minns mycket sämre än vi tror – rättspsykolog Julia Korkman blottlägger brister i rättsväsendet

Miikka Pirinen / S&S
Kvinna sitter vid ett bord och lutar ansiktet på sin högra hand.
Flitigt anlitad expert och forskare i rättspsykologi vid ÅA. Det bedrivs spännande minnesforskning vid vår akademi och Julia Korkman är skicklig på att berätta om den.

Minnets makt. Berättelser från rättssalen

av Julia Korkman
Formgivning: Anna Makkonen
Schildts & Söderströms, 2022
336 sidor

I ”Minnets makt. Berättelser från rättssalen” tecknar Julia Korkman en mångfasetterad bild av minnet genom nedslag i olika rättsfall från förmoderna häxförföljelser till omtalade brottsmål i vår egen tid.

Det är ögonöppnande, men frågan är om inte boken istället borde ha hetat Minnets vanmakt – så bräckligt ter sig nämligen vårt grepp om det förflutna.

Korkman är rättspsykolog och forskare, specialiserad på tillförlitligheten i vittnesmål och fall som involverar barn och unga.

I ”Minnets makt” bjuder hon på glimtar ur sina egna uppdrag som sakkunnig i brottsutredningar och som utbildare av sådana som gärna ska ha koll på minnet: poliser, socialarbetare och domare.

Därtill öser hon ur minnesforskningen. Klassiker varvas med pinfärska rön, inte sällan från Åbo. Korkman själv är nämligen anknuten till ÅA och involverad i den spännande forskningen som bedrivs i kretsen kring psykologiprofessor Pekka Santtila.

Att det är spännande med brottsfall och rättspsykologi bidrar till bokens uppenbara blandvändardimension. Palme-mordet, fallet med Catrine da Costa, Anneli Auer, Bodom-morden – vårt kollektiva minnes mest omtalade fall flimrar förbi.

Men Korkman är aldrig sensationslysten, utan oupphörligen saklig och sakkunnig, men utrustad med den sällsamma förmågan att göra sin kunskap tillgänglig.

Korkman liknar minnets ombytliga flyktighet vid ett norrsken, en bild som står i bjärt kontrast till den ”orimligt optimistiska premissen att vårt minne är pålitligt”, som alltjämt präglar vårt rättssystem.

Minnet förväntas leverera som en videokamera, inte sällan åratal efter de händelser som vittnena ska vittna om.

Därtill måste de ofta vittna på plats i en stressande rättegångssituation, och svara på frågor som kan verka både ledande och förvrängande.

Korkman förundras över att videodokumentation av alla förhör inte är obligatorisk, och menar att man borde använda sig av möjligast tidigt gjorda förhör som underlag i rätten, istället för att tvinga folk att minnas inför publik långt efter det skedda.

En agenda i boken är de idéer och tankar Korkman har kring hur rättssystemet och polisarbetet kunde bli bättre på att förvalta minnesmaterial.

De är handfasta och väl motiverade och man hoppas verkligen att någon med makt att påverka läser boken.

Men just det blir ändå något av en akilleshäl i boken som bok. Hon upprepar och präntar in så till den grad att det ibland känns som om det var systemet och inte lekmannaläsaren som var den tänkta mottagaren.

Kan vi då lita på vårt minne? Inte som på en videokamera i alla fall. Korkman går igenom exempel på vittnen som vid brott sett helt andra saker än övervakningskameror filmat och helt olika saker sinsemellan.

Anna Lindhs mördare kläddes i armémönstrad jacka av ett tjugotal vittnen, trots att han bar en grå munkjacka, hela bygder såg häxor flyga till Blåkulla och i en skola i USA suggererades merparten av eleverna att tro att det utsatts för sexuella övergrepp med satanistiska inslag.

Vi noterar bara en bråkdel av det som försiggår runt oss och lagrar sen bara en bråkdel av det vi noterat. Det vi har kvar är dessutom plastiskt, lätt att förvränga och suggerera. I fallet med Anna Lindhs mördare var det ett vittne som tyckte sig ha uppfattat armémönstret. Vittnena hade möjlighet att snacka ihop sig innan de hördes, vilket ledde till att resten rättade sig efter den uppfattningen. Beträffande häxorna och de nutida häxförföljelserna betonar Korkman vår drift att vara till lags och vår önskan om att bli sedda.

Människan törstar efter bekräftelse och hon vill inte göra någon besviken. Det här gäller alldeles särskilt barn, som tenderar att besvara frågor så som de tror att man vill att de ska svara.

Men också vuxna vill vara till lags. Falska erkännanden är inte ovanliga. Hela 134 personer har erkänt Palme-mordet och Korkman lyfter fram flera tragiska fall där ledande frågor under stressande förhörsomständigheter suggererat oskyldiga människor till att tro att de faktiskt är skyldiga. Falska, suggererade minnen blir kusligt nog lika verkliga för oss som sanna minnen.

Korkman ger inte mycket för magkänsla och sunt förnuft. Hon tar upp rättegångar där nämndemän låtit förövare gå fria eftersom offret inte betett sig som ett ”typiskt våldtäktsoffer”. Här blottar hon en synnerligen skakig grund i vårt rättssystem där den allmänna rättskänslan ska finnas representerad, även om det den säger om exempelvis typiska våldtäktsoffers beteende är något helt annat än vad den vetenskapliga kunskapen i ämnet berättar.

Det är lärorik läsning Korkman bjuder på. Men också tung sådan. Att minnet är så nyckfullt och flyktigt är en jobbig insikt, inte bara för dem som i sitt jobb ska försöka avgöra tillförlitlighet, utan för var och en av oss som orienterar oss i världen med hjälp av just minnet och magkänslan.

Korrektivet i Korkmans exempel är den tekniska bevisningen. Dna-test talar den sanning vi människor uppenbarligen knappt ens är förmögna att uppfatta. Här späder Korkmans bok på den allmänna känslan av att människan börjar bli en överflödig felkälla som alla tekniska landvinningar och framstegen inom artificiell intelligens underblåser.

Men Korkman tror nog, både på människan och på minnet. Under rätt omständigheter och med rätt förväntningar kan en människa avge tillförlitliga vittnesmål, menar hon. Och vårt minne verkar inte uppfunnet primärt för rättegångar, utan för att skydda oss från faror och hjälpa oss vidare i livet genom att sålla bort den tyngsta barlasten.

Vi lär nämligen minnas positiva upplevelser bättre än negativa, och egentligen är minnets plasticitet en ganska häftig resurs. ”Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom”, sa psykiatern Ben Furman. Också Korkman understryker människans styrka och kapacitet att gå vidare även från riktigt svåra situationer, som hela människor, inte som offer. Så kanske vi främst ska vara tacksamma för vårt dåliga minne.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter