Ann-Christine Snickars 03.09.2022 10:47

På de första sidorna i förlaget Korpens nyutkomna ”Dikter. En antologi för Ukraina” skriver poeten Ilya Kaminsky om sin födelsestad Odessa, om landet som angrips av en fientlig granne. Vänner och släktingar hör av sig. De vaknar av explosioner, stannar kvar eller flyr.

Kaminsky refererar: ”’Väst observerar oss’, skriver en vän. ’Det här är deras reality tv-krig, de är nyfikna på om vi kommer att fortsätta leva eller om vi dör’”.

Och vidare: ”Jag frågar hur jag kan hjälpa till. Till slut skriver en äldre vän, som varit journalist i hela sitt liv, tillbaka: ’Män som Putin kommer och går. Om du vill hjälpa till, skicka oss några dikter och essäer. Vi håller på att sätta ihop en kulturtidskrift.’ Under brinnande krig ber han om dikter”.

Två svenska förlag reagerade direkt på kriget. Ekström & Garay hade en månad efter Rysslands anfall på Ukraina en antologi, ”Poeter mot krig”, klar.

Redaktör är Clemens Altgård.

Deltagarna är ett fyrtiotal, bidragen är äldre dikt eller nyskrivet.

Det finns också en finländsk anknytning, Rosanna Fellman medverkar, liksom Nicko Smith, som kommer från Stockholm men numera verkar från Finland.

Blandningen av stilnivåer och varierande intensitet är given, det är inte helt lätt att läsa en sådan här antologi rätt igenom. Hur skriver man om förstörelse och panik och umbäranden om man själv sitter i trygghet och tar en bulle till kaffet?

Ja, då skriver man kanske om hur det är att sitta med en kopp kaffe i vetskapen om vad som sker. Poesin ska ge perspektiv.

Läsningen kan också företas punktvis som påminnelser och förankring.

Att köpa boken är också att göra en liten insats, överskottet går till Röda korset (vinsten från Korpens antologi slussas till poeten Serhij Zjadans hjälpverksamhet i Charkiv).

Jag bläddrar och fastnar vid en dikt av Nino Mick (som vi kommer ihåg från ett uppskattat besök på Åbo poesidagar för några år sen).

Den heter ”Så pratar du med dina barn om krig” och är formulerad som en rad spontana frågor som är omöjliga att svara på.

Där finns strofer som: ”Hur håller dagarna räkning på dig / i direktrapporteringens flöde / där en man står på en förstörd bro / och en flicka bär sin katt i en ryggsäck”.

Och: ”Är du vaken? / Tänker du på urkatastrofen? / Tänker du på storkrig i Europa / detta självspelande piano / hur pratar du när kriget / ligger tyst i din mun?”.

Lyrikläsare med lång erfarenhet noterar Göran Sonnevi.

En av hans dikter här är hämtad ur en 1970-talssamling. Hans pondus har ännu längre rötter: han var den som på satte epitetet ”vidrig” på USA:s krigshantering i Vietnam, och det på högsta litterära paradplats – ordet lämnade därefter aldrig sin post.

Gripande starka är också dikterna av Ilman Yusupov, sen mer än femton år bosatt i Sverige.

Hans erfarenheter från Tjetjenien omvandlas till en vädjan till Sverige: ”Sverige, säg inte att mitt hjärta / brinner för mycket: / jag var länge i krigets helvete.// Tänk inte att mitt vara är alltför vasst: / skarpa kanter av mitt finkrossade öde / skjuter helt enkelt fram ur det // …”

Korpens antologi är redigerad av Karin Brygger och Helga Krook och blev dubbelt så omfångsrik med sina drygt hundra medverkande.

Flera av våra poeter som är kända i Sverige är med: Agneta Enckell, Eva-Stina Byggmästar, Henrika Ringbom, Peter Mickwitz.

Mickwitz dikt ”Krigets hela närhet” återknyter till Finlands krig och hur det definierar generationer: ”Krig går inte att skriva. Men / jag vet att kriget som dödade min farfar skrev min pappa / som skrev mig. För länge sen / fanns ett hundraårigt krig, det pågår fortfarande …”.

Studerar man antologin noga ser man nätverk av skribenter och översättare med vitt skilda utgångspunkter och hemland.

Ett jättestort arbete är nedlagt på att få en så stor skara från Norden och Europa (och lite från Amerika) samlad. Man kan säga att antologierna kompletterar varandra, den ena snabb som blixten, den andra massiv som en klippa.

Bägge böckerna är också bevis på vilket stort solidaritetsarbete översättare gör, när de transponerar texter till nya språk, levererar livsviktiga meddelanden, behövlig kunskap för dem som lyckligtvis befinner sig utanför krig.

Hur många poeter har inte varit tvungna att fly?

Ett exempel är Jila Mossaed, född i Iran, sen några år medlem av Svenska Akademien. Hon behöver ingen översättare där, och i antologin är hon också en diktare på svenska. Motivet är krig ”någonstans”, antologierna talar om krig som den mest sataniska formen av ödeläggelse.

Korpens samling planar ut på samma vis som den startade, med en essä (”Hur kan man tänka på Ukraina?”) av Johan Öberg, översättare. Före det finns några sidor med Lev Rubinsteins (rysk regimkritisk poet och essäist, senast utgiven på svenska 2021 på förlaget Ersatz) daterade bloggfragment, en ironisk, uppmärksam, påträngande loggbok.

Hur ska jag knyta ihop denna anmälan? Kanske genom att inte knyta alls, utan önska att dessa böcker hålls uppslagna i så många rum som möjligt, och att texterna, skrivna i trygghet och skrivna i fruktan och vrede får sippra in i oss.

Slutackordet kan ges till Ron Winkler, Berlinbaserad författare.

Dikten är tryckt på två språk. Den jobbar sig fram i staccatorader: ”Världskartan visar bara Ukraina. Vädret: Ukraina. / Jag vaknar och tittar efter Ukraina. /…/ Leverfläcken på min vänstra kind har formen av ett förstört land. / Allt mitt barn bygger med lego sedan mars är Ukraina. / …” .

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln