Freja Rudels 07.09.2023 10:00

Vid det här laget torde de flesta veta att Jörn Donners aska har strötts både i havet och i Bitte Westerlunds kompost.

Allom bekant är också att Westerlunds sorgearbete efter maken har tagit sig uttryck i en massiv kartläggning av hans kvinnoaffärer och att hon inledde det boksamarbete med Philip Teir som utmynnande i nyss utkomna ”J&B. Scener ur ett skenäktenskap” med att försöka prångla på honom Donners gamla morgonrock.

Få böcker har rönt så mycket medial uppmärksamhet på både svenska och finska, i dagspress och kvällspress och på båda sidorna om Östersjön som Teirs äktenskapsbiografi.

När jag väl öppnar själva boken har jag redan inmundigat kakans alla anekdotiska russin i flera repriser. Nyhetens behag uteblir följaktligen.

I stället får jag fundera på bokens hur och varför, och på dynamiken i det triangeldrama mellan död man, bedragen fru och förvirrad biograf som utspelar sig i den.

Första gången jag träffade Philip Teir gick jag en författarutbildning i Åbo. Han var inbjuden som gästföreläsare och på kvällshänget efteråt landade vi bredvid varandra.

Det enda Teir ville prata om då var Kaj Korkea-aho, som gick samma utbildning men hade haft förhinder just den kvällen. Efter bästa förmåga fick jag försöka redogöra för var Korkea-aho höll hus och vad han verkade ha för ambitioner.

Det stod klart att Teir var en sådan som hade näsa för star quality: från vår kurs var det mycket riktigt Kaj som blev stjärna. Men där och då kändes det ändå underligt att så uppenbart få uppleva sig som helt ointressant, annat än som förbindelselänk till en annan.

När jag läser ”J&B” blir jag påmind om den här kvällen. Dels för att det blir klart att Teirs främsta fascination är Donner och att han inte riktigt vet vad han ska göra med Westerlund.

Men också för att han i sin karaktärsteckning arbetar med den här typen av minnen av möten där någon liten egenhet, kommentar eller detalj lyfts fram och blir beskrivande för hela personen.

Bitte som står med morgonrocken i högsta hugg, redo att göra affär. Jörn som högljutt minsann inte vill ha salladen när Teir bjuder honom på lunch, men sen blir ställd när servitören upplyser honom att han helt enkelt kan låta bli att äta den.

Scenerna ringar in den energiska, småmakabra kolportören Bitte och känsligheten bakom Jörns burdusa fasad.

Schildts & Söderströms

Teirs plan på en bok om Donner har åratal på nacken. Den föregick både Donners död och samarbetet med Westerlund.

Explicit och implicit står det klart att han inte vet hur han ska hantera denna bedragna änka som bedriver sin egen ”jörnologi” i syfte att kartlägga makens otrohet.

En människa som överöser honom med material och tycks ha en egen vision av historien som för henne är hennes.

Det är inte det att Teir inte skulle bemöda sig om att se och förstå Bitte. Det gör han. Och det är just mödan som blottar den homosociala fascinationen som har fört honom till Donner, Svenskfinlands mest monumentala kändis med en aura som sträcker sig hela vägen till Sverige.

Det är mödan som understryker det smått absurda i att han sen får gå på loppis med Bitte, handla covidtest åt henne och hantera det faktum att hon vid ett tillfälle vill ”göra slut” med honom och därmed hotar begrava hela hans bokprojekt.

Det intressanta med Donners och Westerlunds relation blir för mig hur den uppenbarar äktenskapet som praktisk och ekonomisk transaktion – vilket det ju är och i första hand har varit i århundraden innan kärlekstjafset kom och dolde sikten.

Som tur var ändrade hon sig, för boken blev läsvärd. Teir skriver med lätt hand och förmår portionera och placera sina scener effektivt.

Den som vill ha en ”från vaggan till graven”-biografi över Donner får dock nöja sig med skärvor och den som vill förstå äktenskapet mellan Jörn och Bitte får nöja sig med frågor.

Vad var det som band dem samman? Varför gräver hon ner sig i hans kvinnoaffärer nu när han är död? Varför tog han inte mer hänsyn till henne och berättade sanningen? Eller var det just av hänsyn han inte gjorde det?

Var Donner Märta Tikkanens storfångare? Och förtar det faktum att Westerlunds och Donners relation inte var hans längsta kärleksförhållande dess betydelse? Är kärlek en uthållighetsgren?

När jag läst klart har jag egentligen endast en större invändning och det är mot ordet ”skenäktenskap” i titeln. Westerlund kallar det så, dels för att äktenskapet ingicks bara för att Donner skulle få högre lön som konsul i Los Angeles, dels på grund av sveken som uppenbarar sig när hon går igenom deras kvarlåtenskap.

Det är förstås begripligt, men det intressanta med deras relation blir för mig hur den uppenbarar äktenskapet som praktisk och ekonomisk transaktion – vilket det ju är och i första hand har varit i århundraden innan kärlekstjafset kom och dolde sikten.

Till bokens styrkor hör de många perspektiven. Bittes ”väninnekör” får sjunga ut.

Tre av sönerna får komma med synpunkter, Daniel och Rafael Donner i intervjuer, Otto Gabrielsson genom några väl valda passager ur debutboken ”Vildhavre”.

Här framträder inte bara olika sätt att se på Jörn och Bitte och deras relation, utan också personligheterna bakom rösterna: Teir är en krokikonstnär i sin featurejournalistiska framställning.

En annan behållning är Teirs metareflektioner kring biografiskt skrivande, som blir extra intressanta och mångtydiga tack vare den lite diffusa rollfördelningen som råder mellan författaren Teir och änkan och ”jörnologen” Westerlund.

I dialog med Pia Ingströms essä om biografen som kannibal begrundar han sina bevekelsegrunder och frågar sig om hela företaget gör honom till kannibal och Bitte till kannibalens assistent.

Kannibalreflektionerna sätter fingret på det förunderliga, parasitiska intresset för Donner som förenar Teir och Westerlund. Men jag skulle säga att assistentskapet är rörligt och att boken härbärgerar två olika men lika hungriga kannibaler.

Om det nu är kannibal man ska kallas när man kokar soppa på en mammut.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln