Förflytta dig till innehållet

BOKEN: Turtschaninoffs nya roman är vacker som ett smycke och rik som en skog

Veikko Somerpuro
Brett register. I ”Arvejord” visar Maria Turtschaninoff att hon är en berättare som kan röra sig obehindrat även utanför fantasyns rågränser.
Brett register. I ”Arvejord” visar Maria Turtschaninoff att hon är en berättare som kan röra sig obehindrat även utanför fantasyns rågränser

Arvejord

av Maria Turtschaninoff
Omslag: Sanna Mander
Förlaget, 2022
371 s.

Med episodromanen ”Arvejord” demonstrerar Maria Turtschaninoff bredden i sitt register.

Boken är vacker som ett smycke och rik som en skog. Ändå är det som om något av intensiteten hade gått förlorad i övergången från ungdomsfantasy till vuxenroman.

Fast egentligen är Turtschaninoff ett praktexempel på hur klumpiga indelningar av litteratur enligt tänkt målgrupp är.
Hon är en typisk crossover-berättare. Vi är många vuxna som läst hennes ungdomsböcker som fullödiga vuxenromaner. Och jag tror det finns unga som kan ha stor behållning av ”Arvejord”.

Romanen är visserligen olik hennes tidigare böcker, till exempel fantasytrilogin om Röda klostret, men den viktigaste skiljelinjen löper inte mellan vuxen- och ungdomslitteratur, utan i kompositionen.

Det episodiska greppet och den enorma räckvidden i tid gör ”Arvejord” till ett pärlband av berättelser snarare än en enda.

I den värld Turtschaninoff målar upp väger den historiska verkligheten tyngre än fantasyn, även om det finns fantastiska element. Stora ofreden, nödåren, emigrationen, moderniseringen, krigen och kvinnans frigörelse avtecknar sig i romanen.

Här påminner ”Arvejord” mycket om fantasykollegan Karin Erlandssons fjolårsroman ”Hem”. Där var tidsspannet visserligen ännu större och hemmen olika platser på Åland, men nedslagen i tiden, känslan för platsen och det fullödigt säkra berättandet har båda böckerna gemensamt.

I ”Arvejord” är den fiktiva österbottniska gården Nevabacka nedslagens nav.

På 1600-talet förvandlades den från obrukad mark till hemman då soldaten Mats Mattsson fick jordplätten i lön av kronan. Han lägger grunden, inte bara för gårdens historia, utan också för den säregna relationen till naturen som kommer att prägla Nevabacka romanen igenom.

Invid gården ligger skogen och i skogen finns en mosse. Den vill Mattsson dika och odla, men naturen slår tillbaka och ett skogsrå köper mossen fri genom att ge Mattsson en arvinge. Spänningen mellan människans strävanden och naturens fortlevnad, mellan att bemästra och bejaka naturen, är romanens grundkonflikt.

Skogsråns arv löper genom släktleden på Nevabacka, än som en stigmatiserande skröna, än i form av övernaturliga förmågor. Mossen är nästan lika central som gården i romanens episoder.

I början är alla medvetna om att det är där skogsfolket håller hus. Kyrkan vaktar gränsen mot dem. Att beblanda sig med dem är synd.

Det vet alla, inte minst kaplanen som får ta sin tillflykt till mossen när ryssen berövat honom hem och familj. Ändå blir skogen kraftkällan som räddar även honom.

Motsättningen mellan hedendom och kristendom, pragmatisk folktro och kategoriskt syndatänkande, är en central ingrediens i flera av romanens berättelser, till exempel den om den präktiga prästdottern Kristiina som anlägger en paradisisk trädgård på Nevabacka.

Hennes piga Myrsky är av skogsfolket och vet att skogen har allt som finns i hennes trädgård och mer därtill. När det går upp för Kristiina vad Myrsky är för en förskjuter hon henne med förödande konsekvenser.

Kristiina står för habegäret, gränsvaktandet, fåfängan och girigheten, medan Myrsky är en ädel vilde som vet att naturen ger så länge man lever på dess villkor och inte förhäver sig. I Kristiinas trädgård och Myrskys skog möts två visioner av paradiset: som människans verk och naturens.

I förkärleken för motsatser, för gott och ont och skilda världar skymtar fantasyförfattaren Turtschaninoff fram.

Berättandet bär stråk av myt och saga och spelar med arketyper och sedelärande element. Det är klart att det är Myrskys natursyn vi ska sympatisera med och lära oss av.

Inte minst i en tid då vi har lagt allt vad natur heter under oss och förvandlat arvejorden till en tickande bomb.

Etiskt är Myrsky en fyrbåk, men litterärt är hon lite platt. Kristiina som tar till siden och bärbuskar för att hävda sig i bygden och bevisa för systern som knep hennes ungdomskärlek att hon minsann har kommit upp sig i världen är intressantare än pigan som blickar mot horisonten medan hon levererar visdom på visdom om måttfullhet och samklang med andra arter.

Gestalterna i romanen är alla i någon mån typer. En karl har kvinnotycke som en annan har ett lyte. Någon är en drömmare, en annan praktiskt lagd och ständigt sysselsatt. Någon är född rotad, en annan dömd att vara på väg. Här fångar Turtschaninoff ett slags folklig magkänsla: det lilla livets visdom. Men ibland är det som om hon själv skulle fastna där, som om hon inte tillät gestalterna att djupna och kompliceras fullt ut.

”Arvejord” utmanar antropocentrismen. Att personerna är medel för berättelserna mer än berättelser i sig är helt i linje med romanens ärende. Platsen, naturen och tidens gång är dess fokus och förgrund, den enskilda människan blott en episod.

Och mycket får Turtschaninoff sagt i sina nedslag, också om människan. Mycket vet hon om lustens lagar och drömmars beskaffenhet och hon behöver inte många penseldrag för att ett ansikte ska framträda.

Ändå känns det som om det ambitiösa episodiska bygget stundtals blir ett självändamål som hindrar berättelsen från att dröja där den verkligen bränner.

Bokens sista århundraden rymmer fascinerande porträtt som kunde ha fått växa ytterligare: drängen Ant som kartlagt Nevabacka i detalj och sen kastas ut av kriget i ”ett enormt vitt fält som omgärdade hans lilla, noga ritade värld”, gökungen Tilia som vuxit upp i skogen men utbildat sig till att skövla den och kvinnan som ätit sin mammas sista syltburk och nu ska förvalta platsen hon lämnade efter sig.

Vacker utanpå och inuti. Sanna Manders prunkande pärm i gräsgrönt, rågblont och djupaste blodrött matchar Turtschaninoffs livfullt skimrande prosa.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter