Ann-Christine Snickars 19.12.2022 10:20

Om fem år har Åbo brand en särskild märkesdag, då är det 200 år sedan katastrofen. Man kan förvänta sig extra uppmärksamhet kring minnet då. Hundraårsminnet firades med högtidlighet och viss pompa, det beskrivs i Hannu Salmis bok ”Tunteiden palo. Turku liekeissä 1827” (Känslors hetta. Åbo i lågor 1827). Den kom ut i höstas och blev nominerad för Finlandiapriset.

Åboborna tänker kanske inte mycket på katastrofen i sitt dagliga liv, utom om man råkar kliva över minnesplattan som finns vid Trätorget, där man vet att branden började. Hannu Salmis skildring låter branden till en början komma en in på livet, så att nackhåret reser sig när man tänker på den till exempel i bussen som tar en över Domkyrkobron och ger utsikt över Aningaisbacken.

Den där tisdagskvällen i början av augusti för nästan tvåhundra år sen var största möjliga otur framme. Träbebyggelsen i hela stan var eldfarlig, det visste man, och staden hade också uppmärksammats på Aningaisbacken, där husen var uppförda på varierande nivå, så att gnistor från en skorsten lätt kunde hamna på grannens tak. Några åtgärder hade inte vidtagits, och Salmi fastslår att den mest skyldiga till branden var den tröga byråkratin.

Finlands nationalgalleri

Åbohistorikern Svante Dahlströms doktorsavhandling från 1929, där Åbo brand nämns i huvudtiteln, handlar också mest om byggnadshistoria och stadsplanering, men redan tidigare skrev han om själva branden och hur den uppstod, avvisade tankarna om att det fanns en särskild mänsklig syndabock. Efter branden förhördes medlemmarna av Carl Gustaf Hellmans hushåll, men ingen kunde bevisas skyldig till slarv med elden.

Men protokollen från kämnärsrätten var inte offentliga och därför hölls uppgiften om att man kokat talg i hushållet levande. Historien om talgkoket färdades runt i europeiska tidningar som citerade varandra, och berättelsen om Åbo brand omskrevs i USA och i Australien. Som nyhet var den ur vårt perspektiv långlivad, ett halvår efter själva händelsen gick det bra att skapa rubriker om den.

Ett av de intressantaste avsnitten i Salmis bok är just hur nyheten om katastrofen färdas och beskrivs. Parallellt med (och inflätat i) nyhetsförmedlingen fanns också en muntlig spridning, som hade sånger och berättande dikter som medium. De kunde ha författare man mindes namnet på, eller fraktas visare som allmängods. Boken vet berätta att Alfhild Forslin upptäckte att ett fragment av en visa om Åbo brand traderats ända in i 1950-talet. Och författaren själv gjorde ett eget fynd och upptäckte en gammal vistext i ett arkivgömsle.

Ansvarig för att pigan fick leva kvar som den skyldiga är Zacharias Topelius , som skrev ner en dramatiserad version av historien i ”Finland framstäldt i teckningar” och senare i ”Boken om vårt land”, där den befäste sin genomslagskraft. Det är ett lärorikt exempel som inte bara pekar ut Topelius som historieberättare (med betoning på ”berättare”), utan också visar hur allmänheten favoriserar och kommer ihåg nyheter med namngivna personer, sanna eller inte.

Historien om talgkoket färdades runt i europeiska tidningar som citerade varandra, och berättelsen om Åbo brand omskrevs i USA och i Australien. Som nyhet var den ur vårt perspektiv långlivad, ett halvår efter själva händelsen gick det bra att skapa rubriker om den.

Men historien om talgkoket uppstod direkt i Åbo, som ett förståeligt försök att hitta konkret orsakssammanhang. Det mest intensiva kapitlet är förstås det som handlar om själva branden, och Salmi har extraherat framställningen ur samtida källor, brev, dagböcker, minnesanteckningar, som för all del ibland nedskrivits med fördröjning.

Han följer ett urval personer, medlemmar av Hellmans hushåll, men också apotekare Julin , läkaren Immanuel Ilmoni och Adolf Moberg, som vid tidpunkten är 14-årig katedralskoleelev, senare i livet professor vid Helsingfors universitet och också dess rektor. Pinello, Fredrika Tengström, Carl Reinhold Sahlberg, vars oskattbara insektsamling till stora delar räddades undan lågorna, hör till dem som passerar revy. Med deras sinnen får vi se (eller först känna lukten av) branden som blixtsnabbt sprider sig och tar ett ödesdigert skutt över ån.

Vi får vara med om tappra insatser att rädda det som räddas kan, vi får uppleva paniken i att räddningsmanskapet var så underbemannat – många hade rest till Tammerfors på marknad, och terminen hade inte börjat, så studenterna hade inte kommit till stan. Vi får se glimtar av plundring, ögonblick av hjälpsamhet och mod.

Den här typen av historieskrivning är attraktiv för läsekretsen, gastkramande som den är. Boken är också redigerad så att man kan läsa den utan att fastna i den utförliga notapparaten, som finns i slutet av volymen. Salmi balanserar sin framställning stiligt. Vem berättar, i vilken avsikt, och vad lever kvar?

Detaljer om förlopp och förödelse finns att få också på annat håll. Salmi dramatiserar, men bara om han har täckning för det och utan att förfalla till frosseri. Han tangerar också ett mer allmänt resonemang (men hänvisning till Montaigne) om hur minnen kan sträcka sig långt över mänsklig livstid. Det hade boken hållit för att utveckla lmera.

Men framställningen rör också vid sorgen över att Åbo bokstavligen över en natt gick från att vara en universitetsstad i utveckling, till en rykande ruin med tusentals hus nerbrunna och större delen av invånarna bostadslösa. Branden var den första nyheten av journalistiskt världsformat från Finland. Men faktum att människor, och en hel stad, kan resa sig efteråt är förstås större.

Otava

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln