BOKEN: Taivassalo fångar kärlekens fantomsmärta i utmanande triangeldrama

I ”Det förflutna återvänder” återvänder Hannele Mikaela Taivassalo till åtråns väsen. I bok efter bok har hon röjt rum för komplexiteten i köttets kärlek. Den ofrånkomliga, omöjliga, förbjudna, ödesbestämda, smärtsamma och allt uppfyllande lusten är ledstjärnan genom hennes produktion. Hon letar efter något viktigt. Den inre nödvändigheten är uppenbar. Ändå kommer jag på mig själv med att önska att hon ska bli klar.

Det förflutna återvänder

På omslaget är titeln satt i spärrade blodröda bokstäver över en virvel av pappersremsor och svartvita bildfragment av antika statyer och lättklädda kroppar som smälter samman i en våldsam omfamning. Grafikern Sanna Mander har klätt merparten av Taivassalos romaner och alltid lyckats fånga essensen i dem. Det gör hon även nu.

Den övertydliga blodsymboliken och den kiosklitterärt småporriga omfamningen möter statyernas klassiska profiler och virvelns obevekliga ödesbestämdhet. Här tecknas vidden i Taivassalos uttryck, där det antika dramats grepp och allvar möter melodramens klichéer. Omslagsbilden är splittrad, remsor och skärvor, men suget i virveln är intakt. Ofrånkomligt. På samma sätt som kärlekens smärtpunkt är ofrånkomlig i Taivassalos trevande och fragmentariska skrivande.

I ”Det förflutna återvänder” finns ett kvinnligt jag, en man och annan kvinna – Alisa. En kärlekshistoria är förbi. Varför är en fråga som lever boken ut. Mellan de tre huvudkaraktärerna anar man ett triangeldrama, men av vilken art är också öppet in i det sista.

Ingångarna är många. Allt har redan hänt och Taivassalo tar sig friheten att börja om och om. Ibland är jaget en hon, och ibland visar det sig vara mannen som ser och tänker i jagform. Alisas skepnad skiftar. Är hon en kompis, en tvillingsyster, en fantasi, ett alter ego eller jagets skugga? Finns hon ens? Taivassalo avkräver sin läsare konstant uppmärksamhet. Vill man ha grepp om skeendena får man skärpa sinnena, bläddra tillbaka, ompröva och finna sig i att inte veta och leta vidare.

Taivassalo ska ha en eloge för hon inte är rädd för att vara svår. I de ljudboksanspassade, intrigdrivna mastodontromanernas tidevarv är det uppfriskande med någon som så föga är ute efter att behaga sin läsare. Taivassalo frågar sig inte vad vi vill ha och hon bryr sig inte om ifall vi hänger med.

Man kan tycka vad man vill om Taivassalos böcker men den konstnärliga integriteten går inte att förneka. Frågan om bra eller dåligt blir också snudd på irrelevant i mötet med hennes texter. De kräver något av mig och gör något med mig. Frustrerar, fascinerar, uppenbarar och envisas med den typ av kärlekens banaliteter som både tiden och jag tror oss ha sprungit förbi.

Taivassalo odlar romantiska föreställningar om ödesbestämdhet och utvaldhet som går stick i stäv med vår tids produktifiering av kärleken.

Mellan kvinnan och mannen som heter Selim utspelar sig en kärlekshistoria som börjar vid en skål popcorn och slutar med en flaska whisky på ett tamburgolv. Däremellan åker de till Las Vegas. Och har sex. Mycket sex. Men inte fullt så mycket som i Taivassalos senaste, diktromanen ” I slutet borde jag dö”.

Från början står det klart att de är gjorda för varandra, försedda med kartor till varandras kroppar och förmögna att smälta samman. Men det står också klart att det är slut. Kvinnan har förlorat mannen och berövats en del av sig själv. Minnena, inte minst kroppens minnen har ryckts loss i förlusten. Deras tvåsamhet var unik. Uppbrottet en irreparabel söndring.

Taivassalo odlar romantiska föreställningar om ödesbestämdhet och utvaldhet som går stick i stäv med vår tids produktifiering av kärleken. Det som binder samman Selim och jaget är inget av det man marknadsför sig med på Tinder. Kropparna är inte vackra eller fula i konventionell mening, utan säregna. Revbenen sticker ut, benen är osedvanligt långa, nackgrop, nyckelben, svett, nävar och fötter är det som trasslar in dem i varandra. Det är drag och lemmar som är vad de är, till för att uppleva med, inte för att förbättras och förvandlas till likriktad Instagram-perfektion.

”Och varför blev du så viktig för mig, du är ju bara en vanlig människa?” frågar sig berättarjaget. Varken hon eller Selim eller jag kan svara, men det finns något oerhört viktigt i erfarenheten som frågan röjer. Tanken om att någon inte är utbytbar, och att denna någon är en alldeles vanlig människa vittnar om en sorts beredskap att knyta an som är snudd på utrotad konsumismens tidevarv.

Men den symbiotiska tvåsamheten är givetvis inte oproblematisk. Den bäddar för fantomsmärtor. Och den stänger ute, i någon mån också läsaren. Som gestaltning av förälskelsens fixering är Taivassalos bok genial, inte minst formmässigt. Uppmärksamheten hon avkräver läsaren, detaljerna hon uppförstorar och bristen på sammanhang kring kärleken fångar det tillstånd som förälskelsen försätter en i. Men det är ett tillstånd som kan te sig både obegripligt och outhärdligt för den som inte älskar.

”Måste man älska honom för att det ska vara viktigt, älskar du honom, på något sätt?” Frågan har förföljt mig boken igenom, och alldeles på slutet kastar berättarjaget den rakt i ansiktet på mig. Svaret är nej, jag älskar inte Selim, och det är antagligen anledningen till att jag girigt greppar efter fragmenten av andra relationer som skymtar i bokens utkant. Som den mellan berättarjaget och Selims minnesjuka mamma, kantad av såväl obehag som ovilja och samförstånd. Och den mellan Alisa och berättarjaget, där tvåsamhetens uppmätta väsen lyser som klarast.

Att jag har lättare att andas utanför kärlekssymbiosen säger väl lika mycket om mig som om boken, men det är ytterligare ett bevis på Taivassalos mod. Hon vågar glänta på dörrar som man kanske gör klokast i att hålla stängda. Hon vågar skriva sig in i rum dit alla inte har eller vill ha tillträde.