Boken: Sorgens gåva är en vidgad blick av Patrik Hagman
Sorgens gåva är en vidgad blick
av Patrik Hagman
Omslag: Emma Graves
Fontana Media, 2017
188 s.
”När det man mest av allt är rädd för har hänt behöver man inte vara rädd mera.” Det är ett citat ur Patrik Hagmans bok ”Sorgens gåva är en vidgad blick”, särskilt iögonenfallande när man plockat ut det och placerat det högst upp på baksidan, den man vänder upp när man vill få grepp om innehållet.
Där det förekommer inne i boken kan man känna kontexten, och hela tyngden av berättelsen. Den beskriver den (i sig obeskrivliga) plats där ett par föräldrar hjälpt sin son den sista biten i en ödesdiger sjukdom och den konkreta känslan av att döden ligger strax om hörnet är borta.
Men för en läsare lägger sig också episoderna omlott och man kan se hur mamman och pappan visat stort mod och kärlek i mötet med sin sjuka pojke. Han behövde inte vara ensam. Fruktan, mod och sorg har alltid gemensamma kontaktytor. Och alla känslorna har individuella spår, och sådana som är gemensamma.
”Sorgens gåva är en vidgad blick” är inte någon självhjälpsbok där sorgen ses som ett slags hinderbana man ska forcera för att till slut komma i mål och kunna ”gå vidare”. Titeln är också hederlig och talar om det. De elva kapitlen består av minnen, självreflektion och diskussioner ur kristen teologisk synvinkel.
Den är inte heller helt kronologisk. Ibland går man tillbaka och skärskådar ett minne eller en episod igen. Men boken är långt ifrån ältande, den håller sig ganska kort, den är inte ens tvåhundra sidor.
Bokens motto, som den uppmärksamma hittar på ett av försättsbladen, är en vers ur Johannesevangeliet. Jesus säger till Petrus som med våld vill försvara honom mot soldaterna som kommit för att fängsla honom: ”Stick svärdet i skidan. Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern har räckt mig.” Det bibelordet hittade författaren på sin hustrus bord. Kika gick oväntat bort i sviterna av sjukdomsattack. Det är en drabbande vers.
Då var det inte så länge sedan deras sexåriga Joel dött av en hjärntumör. Om det berättade Patrik Hagman i ett sommarprat i somras. Man lyssnade först i ett tillstånd som man kände igen från tidiga barnaår: skräcken för att de närstående ska dö och man blir ensam kvar utan kompass och riktning. Det har hänt någon, det kan hända mig.
Förr eller senare kommer var och en att vara med om förluster av kära. Men för det mesta är de utspridda över tid, och man tänker att de ska komma i ett slags naturlig ordningsföljd. Det är chockartat att förlora ett barn, eller om en maka plötsligt tas ifrån en. Det är inget som man kan förbereda sig för. Där står man bara
Patrik Hagman upplevde sin fars långa sjukdom, och fadern dog när Patrik var 21 år gammal. Det känns som en ovärderlig kunskap när sonen blir allvarligt sjuk. Så tänker en sann akademiker, tänker jag när jag läser, men texten är öppen, den beskriver det också som ett kroppsminne. När Hagman själv som far stiger i sjukhusets värld av intensivvård och bäddavdelningar är det också välbekant, han känner många av dess villkor.
Patrik Hagman och hans hustru Kika fick tid på sig att ta farväl av sitt älskade barn. Den vägen finns beskriven i deras blogg som fortfarande går att läsa på nätet och som sträcker sig mellan åren 2011 och 2014. Sociala medier har en exhibitionistisk sida, men som vi vet kan den neutraliseras. De kan också arbeta för gemenskap. Bloggen gjorde ett nätverk av stödjande krafter synligt.
Som kristet troende hade Joels föräldrar också ett förbönsnätverk. I boken berättas okonstlat om det. Det var bara att ringa en gammal församlings- och familjevän, så spred sig förbedjandet – som en löpeld, kan man säga.
För en sekulariserad människa som kanske inte ens kommit i kontakt med aftonbön som barn är den här kraften okänd. Men man känner också på sig att många i vår kultur liksom är paniktroende: man kan komma till en punkt där bara gudsomhaver är oprövat kvar.
”Sorgens gåva är en vidgad blick” diskuterar också tro. En ingång är just bönen, som inte är någon enkelspårig historia; om man bett att en liten pojke ska bli frisk och han inte blir det, måste det finnas något annat som gör bönen till ett mirakulöst redskap.
Men först och främst är boken självreflekterande: ”Om jag inte mera, i samma mening, är min fars son, min sons far, min hustrus man, vem är jag då? När denna person, i vars liv jag levde, inte mera finns där, är jag mera någon alls?”. Det är stora frågor, men varje gång en närstående dör måste pusslet läggas om, och biten som är man själv synas noga. Samtidigt är boken också en kärleksfull minnesteckning av tre avgörande personer och relationer. Den placerar dem inte i imperfektum, utan håller dem aktualiserade.
Hustrun Kika får också höras i citat ur anteckningar, brev och det pjäsarbete hon höll på med när hon dog. Perspektivet blir större så. ”Enligt Patrik: Poängen är gemenskapen.” skriver hon. Det är också tonen genom hela boken, det som hjälper en i motgången och i sorgen.
Det är ingen kladdig nu-ska-vi-vara-tillsammans-historia, utan något inkluderande, med omsorg, tålamod och respekt. Med tro, för den som har den.
Ett återkommande ord i boken är ”vackert”. Jag tror att det beskriver stunden/platsen då man med någons hjälp kunnat flytta ut från den namnlösa fasan och bli rörlig igen. Att en text kan fånga och visa det kan vara till ett stort stöd.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.