Freja Rudels 15.11.2022 18:00

Henrika Ringbom skriver som om det fanns tid. Tid att tänka. Tid att läsa. Tid att mötas, ompröva och hoppas. Hon strör ändå aldrig kring sig några floskler om vår hektiska samtid. Det är jag själv som vadar i dem. När jag läser Ringbom märker jag hur svårt jag har att blicka bortom accelerationens självuppfyllande profetia.

Ringboms essäbok ”av ljuset för ljuset” består av fem essäer varav en, ”Brev från en lycklig tid”, är nyskriven och mer än dubbelt så lång som de andra tillsammans. Den framstår som bokens kärna, men de andra texterna är ändå inte oviktiga. De förser läsaren med en ingång och en utgång och ger samlingen en övergripande riktning från erfarenhet till poetik.

De första två essäerna ”Kretsar kring ljudet av tystnad” och ”Ur saknaden” tangerar sorg och sjukdom. De handlar om att komma tillrätta med insikten om livets skörhet, om att gå sönder och komma igen.

Ljudet av tystnad skriver Ringbom fram i dialog med Simon & Garfunkel. Låttexten är bestående, enligt uppgift sprungen ur Paul Simons tonårsangst och författad i ett mörkt badrum. Hos Ringbom skiftar den. Den talar till barnet Henrika, den cancerdrabbade Henrika och den Henrika som fått livet åter men tack vare tumören lärt sig lystra, också till tystnaden:

”jag tvingades stanna upp och långsamt finna mig i att mycket, kanske det mesta, av det som är livsavgörande är otillgängligt, okommunicerbart, aldrig kommer att sluta tiga.”

Ringbom talar om en uppmärksamhet som inte är skärpt utan utsträckt. Hon sätter ord på en inställning som hennes skrivande frammanar och i någon mån förutsätter hos sin läsare. Det är en utmaning. Att få börja hos Simon & Garfunkel, i ord som alla har är tacksamt. Någonting att hålla i.

Johanna Bruun/Förlaget

Nu får jag det att låta som om Ringbom var svårläst. Men det är hon inte alls. Snåriga meningar och avancerade begrepp behöver man inte frukta. Oförställt skriver fram hon sina tankar i relation till andra texter och tänkare.

Varsamheten är påfallande. Insikterna liksom flimrar till. Ringbom ger akt på tiden där tankarna tar form. Hon formulerar vägarna, sammanhangen, ringarna på vattnet. Det blir läsarens uppgift att lokalisera stenen, ploppet, blänken i vattnet. Att urskilja kornen man kan göra pärlor av. Och fundera på om det alls är det som är målet.

Bokens titel ”av ljuset för ljuset” är ett lån från Goethes färglära. Redan han visste att ljuset frammanade ögats seende, att det inre ljuset utvecklades genom att komma det yttre till mötes. På liknande sätt föds Ringboms seende i konstant dialog med andras perspektiv, synsätt, tankar och texter.

I den nyskrivna essän är det främst Ingeborg Bachmann, men också t.ex. Ursula le Guin, WG Sebald och Svetlana Aleksijevitj hon läser och bemödar sig om att verkligen möta. Någonting letar hon givetvis efter, men inte så att läsningen någonsin skulle styras av ett förutbestämt mål, utan på ett sätt som gör eventuella mål synliga först i efterhand.

Utopi är ett för världsfrånvänt ord för den förtröstan Ringboms texter andas, men på något sätt går hon alltid ljuset till mötes.

Mycket av det Ringbom skriver om Bachmann kunde man säga också om hennes eget skrivande. När hon skriver om hur Bachmanns texter inte lockar henne att rota i det privata och att den biografiska kunskapen om Bachmann inte ger henne några oumbärliga nycklar till hennes texter, sätter hon ord på hur jag upplever Ringboms verk.

I båda fallen är det texterna som är det centrala; orden och deras funktion som bindemedel mellan människor, som färdmedel och grogrund för tankar. Inte det förkrympta och bedrägliga facit som personen bakom texterna kunde tjäna som.

Ringbom dröjer gärna vid mellanrummen. Hon lyfter fram ekopsykologins visshet om arters ömsesidiga beroenden, om allt menings- och näringsutbyte som försiggår mellan sorter vi lärt oss att klassificera isär. Bachmann, som själv var för ung för att vara delaktig i tredje rikets grymheter blir en bärare av dess arv och för Ringbom en passage till frågor om skuld, offerskap och frihetens (o)möjlighet.

Mötet med Bachmanns texter är öppet, präglat av något oförlöst. Det är som om Ringbom ansattes av hennes texter så som den anonyma jag-personen ansätts av fadersgestalterna i Bachmanns roman ”Malina”.

Hos le Guin hittar hon något gripbarare, men lika centralt för essäsamlingen som helhet. Le Guin skrev oförtröttligt fram nya världar, för hon visste att utan alternativ slocknar hoppet om förändring: Vi måste ha en föreställning om något annat för att kunna ta oss ur ofrihet och förtryck.

”Brev från en lycklig tid”, rubriken på bokens huvudessä som också gett den dess undertitel, anspelar på den ryska författaren Maria Stepanovas uppgivna svar på Aleksijevitj rop efter stöd från den ryska intelligentian under den Belarusiska frihetskampen i början av 2020-talet.

Idag känns det som en evighet sen frihetskampen i Belarus. Ringboms essä är skriven innan februari 2022 kom och skrev världen ny. I en epilog till essän reflekterar hon över vår nya verklighet och möjligheterna till hopp i den.

Utopi är ett för världsfrånvänt ord för den förtröstan Ringboms texter andas, men på något sätt går hon alltid ljuset till mötes.

Och varför skulle man inte det. Lika väl som vi kan förfasas över allt hopp som grusats i och med kriget i Ukraina kan vi skicka ”Brev från en lycklig tid”, eller läsa ett sådant. Vi får påminna oss om att det alldeles nyss pågick en frihetskamp i hjärtat av Europa och kämpa för att själva ta oss till hoppets område.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln