Freja Rudels 26.04.2022 20:04

I oktober 2018 diagnostiseras författaren Sabine Forsblom med bröstcancer. Hon bestämmer sig för att dokumentera det hon upplever, för att få utlopp för känslor och tankar och för att kunna se orden framför sig: ”Som vilken text som helst”.

Cancerdagboken ”Trollet i mitt bröst” är frukten av det beslutet. Det är en bok vars tema berör de flesta av oss. I Finland drabbas var tredje person av cancer under sitt livslopp.

Den vanligaste cancerformen bland kvinnor är just bröstcancer. Uppskattningsvis var åttonde kvinna får bröstcancer.

Det är 5 000 kvinnor per år. Du är inte nödvändigtvis en av dem, men sannolikheten att du känner någon av dem är stor.

Forsbloms cancer är av en aggressiv sort. Den triggas av östrogen och har spritt sig till lymfkörtlarna under armen. I dagboken tecknar hon ner förloppet från diagnos och operation till cellgiftsbehandling och strålbehandling.

För Forsbloms del blir det både grundligt och utdraget. Hela bröstet ryker. Såret infekteras, drabbas av nekros och måste opereras om. Därefter följer långa behandlingar med både cellgifter och strålning.

Forsblom väjer inte för det konkreta, krassa och kroppsliga, men hon vill ändå inte veta mer än hon måste.

Diarré och förstoppning, kallsvettningar, fläskarm och munsår skildras ingående. Samtidigt som hon tycker att nekros gärna hade fått ha ett vackrare namn, att medpatienter med återfall vittnar om sådant som hon inte vill tänka på och att filmer som behandlar cancer kommer för nära.

Dagboksanteckningarna fångar effektivt det motstridiga i att leva och överleva. Hur det kräver mod att konfrontera sin sårbarhet och sin kroppslighet, men också att värna om sina gränser, att blunda, sålla och välja vad man tar in och kräver av sig själv.

Styrkan ligger i anteckningarnas ofriserade omedelbarhet. Det går undan, särskilt i början. Närmast andfått bokförs känslor, tankar, matintag, utsöndringar, utseende, färdmedel till och från sjukhus, besöken och väntan på besöken.

Självbilden skiftar under processen. Här ryms rädsla och fåfänga, skröplighet och dödsförakt, humor och svärta om vartannat.

Forsblom mobiliserar inte den språkliga arsenal hon rört sig med i sina färgstarka romaner, utan håller sig till normalprosa.

Men författaren Forsblom skymtar ändå fram, i temperamentet och i motsägelsefullheten i ”Trollet i mitt bröst”.

Schabloner och klichéer riskerar göra skåpmat av det specifika

Som överlevnadsstrategi och distanseringsmetod är det säkert effektivt att skriva om sin cancer som ”vilken text som helst”.

Men en cancerdagbok är ändå inte vilken text som helst. Det är en särskild form av text vars primära angelägenhet ligger i det autentiska vittnesbördet.

De litterära kvaliteterna är inte ovidkommande, men de får inte skymma erfarenheten. Här uppenbarar sig en delikat balansgång.

I det självupplevda och unika lurar nämligen en hel uppsjö av schabloner och klichéer som riskerar att göra skåpmat av det specifika.

Det kommer alltid att finnas en beställning på sjukdomsberättelser. Varje sjukdomsupplevelse förtjänar att berättas. Men om alla sjukdomsberättelser hör hemma mellan pärmar är en knivigare fråga.

Redan att ställa den är knivigt. Det visade Linda Skugges sågning av Kristina Sandbergs sjukdomsmemoar ”En ensam plats” och den debatt om kritikens väsen och etik som den gav upphov till.

Forsblom lyckas kringgå klichéerna. Sentimentaliteten håller hon antingen stången eller under lupp. Somt i dagboken vet jag dock inte vad jag som utomstående läsare ska göra av.

Det finns en uppsjö av vänner som engagerar sig och stöttar henne i kampen med sjukdomen. Sätten på vilka de gör det är många och ofta alldeles underbara. Det är härligt hur människor kan finnas till för varandra!

Ändå är det något som blir märkligt i dokumenteringen av vännerna och vänligheterna. Det är Mikaela och Sirpa och Maria A med flera.

Forsblom håller liksom upp dem, presenterar och demonstrerar och återger ingående och lite inåtvärmande en massa meddelanden, samtal, möten och minnen.

Ibland är det intressant och berikande, men stundtals får framställningen ett drag av tackkort till den närmaste kretsen. Eller av uppvisning.

Även här ger dock Forsblom prov på den orädda självreflektion som bär mycket av boken. Jag hinner knappt börja undra varför alla vännerna ska exponeras förrän hon undrar över det själv.

När jag tycker det går lite väl fort, frågar sig Forsblom strax samma sak. Hon har inga givna svar, men hon har frågorna, den vakna blicken på det egna jaget som ifrågasättandet föder.

Det är i sådana stunder som ”Trollet i mitt bröst” verkligen skimrar till och lyfter. Och då handlar det kanske inte bara om cancer längre.

Utan om varför man har hatat sitt förnamn eller vad det innebär att leva ensam.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln