Förflytta dig till innehållet

BOKEN: Ralf Andtbacka om tillvarons wunderkammer i harens sken

ett bildcollage

I Ralf Andtbackas tappning ter sig ”Dürers hare” lite som en viss vit kanin. Den gäckar och lockar läsaren in i diktens underland – en tillvarons wunderkammer där tider, ting, tankar och trivia ur verklighetens vidunderliga vindlingar uppenbarar sig för läsaren.

Albrecht Dürer 1471–1528 är en fästpunkt i diktsamlingen. Han är konstnären bakom haren – den första naturtroget återgivna i konsthistorien.

Andtbacka zoomar in pälsen på atomnivå, han lyfter fram repliker, som den med horn, vingar och huggtänder som pryder pärmen. Och han skapar själv ett slags replik med sin dikt. I jämförelse ter sig den haren lika yvig som Dürers var exakt: ”ett harformat återsken” kanske.

I mötet mellan Dürer och Andtbacka möts inte bara harar utan också olika konst- och konstnärsvisioner.
Om Dürer var först på plan med att försöka återge verkligheten exakt och odla en individuell upphovsmannaidentitet, så illustrerar Andtbackas dikt en hyperrealistisk verklighetsåtergivning framsprungen ur ett upphov i upplösning.

Det är den gryende modernitetens stolta erövringar mot senmodernitetens vilsna ymnighet.

Den här dubbelheten löper genom hela samlingen och utkristalliseras i den tredje och sista avdelningen till två parallella spår och språk. ”Den stora grästuvan” är försedd med en lång not som i handboksstil lärt presenterar Dürers målning med samma namn, medan sidans brödtext består av ett rent grafiskt slirande associationsflöde där diktjagets coronavardag utgör en tematiskt och tidsmässigt porös botten.

Promenaderna avlöser varandra. Posten missköter sig. Någon talar med andeväsen. En annan vet berätta att det är trendigt att runka i bil. Föräldrarnas tankar i det förflutna tar form i sin otillgänglighet.

Vi kan inte lita på att vår reality check fungerar. Språket urvattnas. Författaren är kanske en bluff, kanske bara klädsamt anspråkslös. Dikten kanske hör sin läsare. Diktjaget tittar på haren och haren tittar på honom.
Det är en blandning av föga poetiskt missnöje med en tid som är ur led och en skicklig gestaltning av densamma. Det slirar, som raderna på sidan.

Beträffande postens ickeservice är irritationen så stor att texten kantrar över i något som mest liknar en indignerad Facebook-svada. Men Andtbacka hittar alltid tillbaka till bultande mittpunkt. En plats där man kan få syn på sig själv. Kanske som en hare skulle se en.

Samlingens sista del är som ett utlopp för, eller en kulminering av samlingens två första avdelningar. Tematiskt är helheten helgjutet spretande. Formmässigt skiftar den från del till del. I den första, rubricerad ”Dürers hare”, är dikterna konventionellt avgränsade helheter försedda med en platsangivelse som rubrik.

en man framför en tegelväggNiklas Sandström


Platsen var navet för Andtbackas Runebergsprisade långdikt ”Potsdamer Platz”, och i den nya samlingen blir många platser centrala. Det är Fiskaregatan och Perserverance-dalen, Murano, Nürnberg, Jezero-kratern.

Man ankommer än digitalt, än analogt, till fots eller i tanken. Perspektivet är rymdsondens, vandrarens, den tekniska landvinningens, återgivningens.
Pixlarna – en på 41 cm för GeoEye 1 mot ett museum som erbjuder Vermeer med en exakthet på en tusendedels mm per pixel – säger något om våra möjligheter att se.

Med vad det egentligen innebär är underbart oklart. Kunskapen är encyklopedisk, vilsenheten bekant.

Om rymden, bildligt och bokstavligt, är utmärkande för den första delen, så är samlingens mittersta avdelning ”Kusliga dalen” mer av en påminnelse om ändligheten.

Den fångar människolivets krassa kroppslighet – 34 00 liter urin och 11 030 kilogram avföring – och de begränsningar denna medför.

Också här återfinns haren, i sin sårbarhet. Den är utsatt, beredd till flykt.
Bräcklig som den människa som tvingas inse att ”Allt som sticker / ut låter sig amputeras, allt / som är invärtes extraheras”. Mjälte, testikel, tå, njure – allt är till låns. Vardagarna är räknade. Det givna är alls inte så givet:

”Du talar som om du kunde höra din egen röst.
Du talar som om rösten i dig

faktiskt var du. Men vad vet du egentligen
om dina talorgan.

Över den ”Kusliga dalen” vilar eftertankens kranka blekhet. Det är ”nyckelrader” som framträder som en emotionell botten i förhållande till diktsamlingens poetik.

Haren som flås och styckas och stoppas med delar av galaxen är som en bild av det Andtbacka gör i sina dikter. Hur han återbrukar högt och lågt. Hur han ställer det lilla mot det stora, det vardagliga mot det oerhörda, det gripbara mot det onåbara, utan att glömma livet, ”Dagarnas brödsmulestig” som håller allting samman.

Att läsa Andtbacka är att upptäcka. Jag läser med telefonen i hand. Googlar ord och ställen och namn.

Ett sammelsurium av bilder uppenbarar sig i förlängningen av hans texter: bildplåt 489 i ”Animal locomotion”, Laniakeasuperhopen, Dürers självgoda självporträtt – oj vad han hade gillat selfiekulturen och Instagram!

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter