BOKEN: Peter Sandströms nya roman - Sant eller förljuget om den mjuka mannens predikament?

Den stora blondinens sista sommar

Peter Sandström är en vemodets väktare. Förlusten finns inskriven i varje stund. Förgängligheten är det enda bestående. Bok ut och bok in idisslar han den med närmast masochistisk envetenhet. I ”Den stora blondinens sista sommar” sveper han mig än en gång med sig i detta. Men jag hinner också tänka att någon gång kommer att vara den sista.

Romanen följer Sandströms sedvanliga koncept. Vi har ett jag som i stort och smått minner om författaren. Vi har ett nu som frammanar minnen ur det förflutna – eller kanske snarare tvingar fram en flykt bakåt i tiden. Oavsett vilket pockar det som flyter upp på hantering och sortering. Och jaget, författaren, antihjälten skrider till verket.

I den nya romanen står dottern Bonnie i beråd att lämna hemmet i Port Arthur för studier i Utrecht. Hon ska kliva ut i världen och bli sin egen. Kanske har hon redan varit det ett bra tag, men den förestående flytten gör det definitivt och uppenbart, även för pappan.

Han är för tillfället sysselsatt med att röja i barndomshemmet i Nykarleby. Föräldrarna är döda, men spåren av deras liv finns kvar. Det är krukor, papiljotter, möbler, bilder, böcker och smuts som ska tas om hand på något sätt. Bråten bildar en växande hög på gårdsplanen och berättarjaget flyttar ut i vedlidret där han somnar sent om kvällarna med pannlampan tänd: ”som en fallen orienterare”.

Det vilsna nuet väcker minnet av ett lika vilset då. En sommar i början av 80-talet då jaget förlorade vad som kunde ha varit en dotter och kanske också tron på kärleken.

Egentligen är det riktigt kletiga ingredienser Sandström rör sig med. Det är obesvarad kärlek. Grusade drömmar.

Verklighetens hårda klang mot sköra, sköra drömmar.

Men humorn, självironin och Kaurismäki-blicken för det absurda tar honom förbi även de mest melodramatiska flugpappren.

Han var ung när det begav sig på 80-talet. En tonåring som egentligen trivdes bäst i TV-soffan med mamma, men tvingades ut i världen och fick syn på Limone som var lite halt, hade sneda tänder och ett blått och ett brunt öga. Han blir kär, hon blir med barn och det blir inte som han hade tänkt sig det.

Den ”sista” sommaren är en sommar i Helsingfors då han tvättar fönster med en som heter Virtanen och låter bli att fullfölja sitt löfte om att vattna blommorna i Limones lägenhet medan han förgäves letar efter spår av deras kärlekshistoria bland hennes tillhörigheter.

Han behöver någon sorts bevis på att den funnits också för henne.

Helheten är sandströmskt skickligt uppbyggd, som ett kalejdoskop av tematiska speglingar.

Sommaren i Helsingfors ger perspektiv på den misslyckade sorteringen uppe i Nykarleby. Den ger ytterligare dimensioner åt den påminnelse om livets gång som ett utfluget barn utgör. Och den ger en emotionell klangbotten åt de metareflektioner kring skrivandets väsen som länge sysselsatt Sandström och som här känns än mer akuta och explicita än tidigare:

”Jag tänkte att det här värvet, att tvätta fönster, var mera som att skapa poesi, att skala av smutsen så glaset blev så rent att det var osynligt. Det fanns där, men det syntes inte. Det fanns där för att släppa in ljuset, precis som en dikt.”

Virtanen är mästaren på att tvätta fönster och därmed den största poeten av alla.

Handens verk överglänser om och om orden hos Sandström.

Den händige är överlägsen poeten. Samtidigt är själva måttstocken litteraturens. Poesin, ordets konst, är både det högsta och det lägsta, och inställningen till orden lika kluven som inställningen till sanningen.

Berättarjaget är en som tidigt lärde sig ljuga och han är mån om att betona att glömskan är lika oberäknelig som minnet.

Det är kanske så man skapar en opålitlig berättare, men i Sandströms fall undrar jag om inte greppet tvärtom understryker sanningen. Rör du dig som författare väldigt nära sanningen kan det vara bäst att förklä den i lögn…

Själv är jag kluven inför ”Den stora blondinens sista sommar”. Å ena sidan tror jag på den stora blondinen. Jag tror på den långa, tunna, mjuka mannen med skjortan öppen över hjärtat och den blonda kalufsen som en fyrbåk på hjässan.

Jag tror på hans klumpiga sårbarhet. Jag tror vi alla ska genom en sommar då oskuldens allra ljusaste lockar ska falla och jag vet att livet gör ont.

Det jag blir mer och mer tveksam till är kvinnorna som avtecknar sig i det sandströmska berättarjagets eviga underdog-blick.

Mamman, systern, dottern och alla föremålen för hans kärlek är lika endimensionellt överlägsna och självtillräckliga. De är släkt med kvinnorna hos Henrik Jansson och Robert Åsbacka . Lejonhonor vid vars fötter det tycks nästan lite för bekvämt att lägga sig.

Virtanen, fönster-virtuosen, konstaterar att det är kvinnan som bestämmer om ett barn ska födas eller inte.

Historiskt, globalt och dagspolitiskt är det en problematisk generalisering.

Det är förstås inte den berättelsen Sandström är ute efter att berätta, men den gör sig ändå påmind under läsningen, kanske just för att den är så opåtalad.

Sandström visar hur ärren efter kriget alltjämt spänner över mansbrösten och hur mansrollen är förknippad med ett emotionellt underläge.

Hans berättelser röjer rum för mannens sårbarhet och mjukhet, men mot bakgrund av de överlägsna kvinnorna börjar också någonting i berättelsen om den känsliga mannen klinga lite endimensionellt.

Nästa gång hoppas jag därför han vågar höja blicken och göra kvinnan till en jämbördig, inte till en överman.