Förflytta dig till innehållet

BOKEN: Peter Mickwitz kackar i allas våra bon: Poesi som provocerar och stämmer till eftertanke

När jag var liten klarade jag inte av att höra Farlig midsommar (1954).

De andra muminböckerna gick an, men den här, där muminhuset slukas av vatten och räddningen är en ödslig teater som bara flyter runt och driver, var för hemsk för lilla mig.

Och kanske också för stora mig. Jag kommer nämligen att tänka på Farlig midsommar när jag läser Peter Mickwitz nya bok Bo i ett hus som ligger i mörkret. Samma känsla av oro och obehag kryper över mig nu som då. River till i hjärteroten och påminner mig om vilken trygghetsnarkoman jag är. 

Bo i ett hus som ligger i mörkret

av Peter Mickwitz
Omslag: Emma Strömberg
Förlaget, 2021
143 s.

I boken, som består av dikter och en essä, för Mickwitz fram vårt behov av trygghet som en källa till ondska. Han kritiserar vår drift att bygga ett bo kring vår egen rättfärdighet, att fixera det som är i rörelse och stänga ute sådant som avviker och hotar att förändra oss.

Hannah Arendts idé om den banala ondskan genljuder i dikterna både som stoff och medel för självrannsakan: ”Jag kan inte säga någonting/ om ondskan därför att prata/ om den är att delta i hur/ effektivt den utnyttjar/ det banala? Det banala/ i mig, det banaliserande/ språket, viljan till det banala/ i varje läsning?”

Den banala ondskan framträder som något av ett virus. Den kommer i rasismens, nationalismens och nazismens skepnad. Den frodas i dagens politiska högervindar, letar sig in i språket, in i vardagen och in i oss.

I ordrika, personligt förankrade dikter flätar Mickwitz samman ondskan i vår törst efter trygghet med smärtsamma minoritetserfarenheter, krigets långa skugga, sommarhettan och de blågröna algerna: påminnelserna om den stundande klimatapokalypsen.

bokpärm
Bo i ett hus som ligger i mörkret.

Oron och obehaget läsningen väcker kommer sig dels av att Mickwitz har en viktig poäng, dels av att bobyggaren i mig inte låter sig förnekas. Mickwitz pekar på det problematiska i något jag aldrig kommer att kunna ge upp.   

Det lär inte ska ha funnits krig i världen förrän människan blev bofast. Vad ska du strida för om du inget har att förlora? Väggar och dörrar stänger inne och därmed även ute. Andra, men också annat: Det finns ett antihumanistiskt stråk i Mickwitz dikt. Det är löven och algerna han sätter sin tilltro till. En natur som inte är någons landskap, som inte har fixerats till egendom och boplats och tyngts ner av mänsklig närvaro och mening.

Samtidigt finns vi här vi människor. Och många av oss är oerhört förtjusta i våra bon. Risken finns att Mickwitz kompromisslösa kritik av trygghetstörsten när en förgörande polarisering i världen.

I boken The Road to Somewhere (2017) skriver den brittiska journalisten David Goodhart om en allt djupare mental klyfta mellan ”anywheres” och ”somewheres”, mellan globalt rörliga och lokalt bofasta människor, mellan internationalism och nationalism, föränderlighet och konservatism.

När jag läser Mickwitz påminns jag om att den klyftan går rätt genom mig. Anywhere är kanske idealet, men jag lyckas inte bli kvitt suget från somewhere.

Mickwitz diktjag vacklar mellan kärlek till boet och visshet om dess destruktivitet. Det är i det egna röda huset, i datorskärmens ljus, omgiven av manus och böcker som han känner sig som allra tryggast. Och just därför måste det plockas sönder.

Mickwitz har inga problem med att kacka i eget bo. Han går åt det med samma nit med vilken han styckade och tillredde ett mumintroll i diktsamlingen Där bara diset återstår av paradiset (2007).

Han är definitivt mer inställd på att ruska om och riva upp än att ställa till rätta. Det är inte för konstruktiva lösningar man ska läsa Mickwitz. Däremot kan man bli provocerad till att börja söka dem själv.

Pressbild
Peter Mickwitz. Förlaget M.

Det mörka temat till trots blir Bo i ett hus som ligger i mörkret aldrig gravallvarlig. Mickwitz undviker att snärja orden med gränsmarkörer som skiljetecken och versaler. Han tillåter sig smått lustfyllda språkliga krumsprång och ordlekar och gör upprepade självmedvetna eftergifter för de stora, banala orden.

Klivet mellan poesidelen och den avslutande essän om Franz Kafkas novell Boet är inte särskilt långt. Essän är en variation på dikternas teman, med samma etiska hållning och personliga ton. I Mickwitz tolkning är Kafkas bo och den blodtörstiga och paranoida varelsen som bebor det en bild av xenofobi i allmänhet och antisemitism i synnerhet.

Analysen är både plausibel och stimulerande. Essäns största behållning är ändå hur Mickwitz dammar av Kafka det sedvanliga existentiellt psykologiserande och liksom avväpnande filtret, för att istället lyfta fram en politiskt stridbar Kafka.

Stridbar är också Mickwitz. Kanske så till den grad att Bo i ett hus som ligger i mörkret blir en bok vars ärende är större än dess poesi.

Det är dock inte nödvändigtvis ett problem, eftersom ärendet bjuder på mycket stoff för tanken.

Dela artikeln

En kommentar: “BOKEN: Peter Mickwitz kackar i allas våra bon: Poesi som provocerar och stämmer till eftertanke

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *