Freja Rudels 27.01.2022 20:241

En återkommande kritik mot kyrkan är att den har svårt att hänga med i tiden och göra sina tvåtusenåriga läror angelägna i nuet. Det är något teologen Patrik Hagman inte kan klandras för. I essäsamlingen ”Skapad skapare. Essäer om att vara människa” tjänar teologin som verktyg för en kritisk samtidsanalys, som motstånd och som alternativ väg.

Hagman ger sig i kast med den brännande frågan om hur vi blir människor i en tid som är präglad av individualism och kapitalism och i allt högre grad matas och styrs av sociala medier. I samlingen ryms också frågor om kön och sexualitet – teman som lätt blir eldfängda i religiösa sammanhang.

Hagman har antagligen nått längst och berört flest med boken ”Sorgen är en vidgad blick” (2017), där han skriver personligt om förlusten av först sin son och sen sin fru, om sorgen och om vägen vidare.

I ”Skapad skapare” är tonen en annan. Det är teologen Hagman som talar, han som är expert på askes och har den kristna kyrkans politiska potential för ögonen. 

Merparten av texterna i samlingen har publicerats på annat håll tidigare, men helheten ter sig ändå som en helhet. Övertygelsen om kyrkans möjligheter och gemenskapens väg överbryggar glappen som skymtar fram i form av olika tänkta målgrupper och varierande abstraktionsnivå.

Också grundtesen om att vi både är skapade och skapare fungerar sammanbindande. Vi är guds verk, och som sådana kan vi spinna vidare på skapelsen.

Mest verkar vi människor dock vara på villovägar, och det vi skapar är sällan helt lyckat. Hagman uppehåller sig länge vid sociala medier vars algoritmer förekommer våra lustar och matar oss med det vi är svaga för. Ur nätets oändlighet utmejslar algoritmerna en skräddarsydd värld där sömsmånen krymper, öppningarna försvinner, alternativen tystnar och möjligheten att växa klipps av.

Sociala medier ter sig i Hagmans analys lite som Frankensteins monster. De är skapade av människor, men de har fått som ett eget liv och krafter vi inte kan tygla. Samma kan kanske sägas om människan och hennes framfart i förhållande till guds plan. 

Hagmans blick på vår tid är skarp. Det han ser är dystert och likriktat. Ytligt självförverkligande genom konsumtion föder självisk girighet som utarmar både naturen och meningen med livet. Inför frågan om vad det innebär att vara en god människa har vi blivit likgiltiga.

Jag håller med om att det på många sätt är en sorgligt utarmad verklighet vi just nu navigerar i. Att med Hagman tänka på strukturer i termer av andemakter och damma av ord som synd, godhet och ondska är på sitt sätt uppfriskande. Tanken på att vända oss utåt, bära varandra, skapa mål och mening och vidga världen tillsammans är fin.

Ändå är det något som skaver. När Hagman sätter gemenskapen framför den enskilda personen, när han talar om transpersoner och homosexuella som människor kyrkan ”behöver” och höjer ett varningens finger mot billig nåd blir jag tveksam.

Ur ett inomkyrkligt perspektiv är det säkert radikalt nydanande att säga att kyrkan inte bara ska välkomna sexuella minoriteter, utan att den rentav behöver dem. Det jag, ur ett utifrånperspektiv, har problem med är den instrumentella människosynen. I Hagmans gemenskapsvurm tycks människan värdefull främst som ett medel i förverkligandet av den gränsöverskridande gemenskap han betraktar som guds plan.

I den kristna gemenskapen ser Hagman ett motstånd mot det han kallar kapitalismens hederskultur. Det är en kultur där vi värderas enligt våra prestationer, vår status och våra materiella tillgångar. Problemet är bara att det motstånd Hagman tecknar ter sig som en prestation det också. Att sätta gemenskapen framför jaget, frigöra sig från kapitalismens andemakter och sträva mot godhet och gud är inga lätta uppgifter.

Att det handlar just om att sträva, snarare än om att pricka av den gudalika godheten som förverkligad, blir i och för sig klart. Men det blir också klart att nåden inte är för vem som helst. I Hagmans teologi är nåden ingen självklar utgångspunkt, utan något vi kan nå genom ansträngningar. Den är inte ”billig”, utan uttryckligen ”dyr”.

Att skruva upp priset på nåden känns som ett märkligt drag i en teologi som ska bjuda kapitalismen motstånd. Hagman använder förstås billig och dyr bildligt. Men det är inte så lyckade bilder att ta till om man vill formulera ett alternativ till kapitalismen.

Om det finns en reell motståndspotential i kristendomen tro jag den ligger i den villkorslösa nåden, inte i en villkorad sådan. ”Ge barnen kärlek, mera kärlek, ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv”, sa Astrid Lindgren. Skulle jag vara teolog skulle jag rekommendera samma recept åt guds barn.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln