Freja Rudels 10.04.2024 10:00

Som en vägg. Så beskriver författaren och dyslektikern Eva-Stina Byggmästar textmassan som möter henne när hon öppnar en tjock roman. Genom poesins luftiga sidor har hon däremot inga svårigheter att tränga. Det här framkommer i ett samtal med Rosanna Fellman i podden ”De där jävla böckerna”.

Jag påminns om Byggmästars erfarenheter av hur litteratur kan bjuda in och stänga ute när jag öppnar antologin ”Bultande hjärtan” med nyskriven lättläst litteratur av elva finlandssvenska författare. Det som möter mig är en novell, men sidan är så luftig att jag först tror att det är poesi.

Antologin har tillkommit inom ramen för LL-Centers projekt ”Ny finlandssvensk lättläst litteratur”. Under Jolin Slottes tid som projektledare skolades etablerade författare och redaktörer i att skriva och redigera lättläst, och antologin är ett resultat av det. Slotte har själv återberättat flera finlandssvenska böcker som lättlästa, här senast Merete Mazzarellas ”Den violetta timmen” (2022), som ifjol utkom i Slottes bearbetning med titeln ”Min bror Martin”.

Lättläst är en genre som är eftersatt inom den finlandssvenska litteraturen trots att den blir allt viktigare. Det är många som behöver läsa lätt. Personer med funktionsvariationer, deprimerade, gamla, unga, trötta, sjuka, läsovana och personer som håller på att ta ett nytt språk till sig.

I skrivande stund hör jag inte till den primära målgruppen. Jag är en av dem som ser en löftesrik, vindlande ingång där Byggmästar såg en vägg. Huruvida jag är rätt person att recensera boken är såtillvida tveksamt. Men jag är så pass nyfiken att jag inte kan låta bli.

Vid sidan om luftigheten är tydligheten det mest påtagliga särdraget i boken. ”Lättlästa berättelser om livet och kärleken” lyder undertiteln och varje text är försedd med en genrebestämmande underrubrik. Ingen läsare ska behöva kliva in oviss om vad som förväntar hen.

Ingen ska heller behöva få ont i handlederna. De mjuka pärmarna och det ringa omfånget som får ”Bultande hjärtan” att se ganska oansenlig ut är en viktig del av dess funktionalitet. Trötta händer orkar hålla.

Antologins författare är en brokig skara män och kvinnor i olika åldrar. Här finns heta, nya namn men också författare som inte gett ut så mycket eller på länge.

Uppdraget att skriva lätt sätter sina spår inte bara i formen utan även i tematiken i flera av texterna.

Axel Åhman, Kjell Lindblad och Ann-Helen Attianese skriver alla om gamla människor och åldrandets utmaningar. Det är som om en tänkt målgrupp letat sig in i texterna.

Heidi Sjöbloms diktsvit är en iscensättning av ordens färd till det läsande duet. Ett slags metapoetisk meditationsövning och reflektion kring tillägnelsen av litteratur.

En alltför medveten omsorg om målgruppen har en tendens att ta kål på de konstnärliga aspekterna av litteraturen. Ibland blir antologins texter onekligen onödigt daltande och tillrättalagda för att det ska tända till.

Å andra sidan finns det stunder när vi behöver litteraturen till annat än gnistor. När den helst ska vara förutsägbar och trösterik och berätta berättelser vi redan hört. I omsorgen bor också en innerlighet, en uppriktig ansträngning att nå ut och nå fram.

Den formmässiga tydligheten där bilderna lyser med sin frånvaro, detaljerna är få, ordföljden övervägande rak, meningarna korta och radbytena täta tvättar onekligen bort något av särarten hos de enskilda författarna.

Samtidigt tvättar den fram annat. Heidi von Wright vars poesi ofta är koncis och konkret men kryptisk blir här tillgänglig. Dagarna på en sandstrand blir till en betraktelse av spänningen mellan motsatser och kärlekens planetariska naturlagar.

I Otto Donners dikt ”Kärlek A–Ö” ekar barndomens nonsensramsor och ABC-böcker. Rytmen bär genom kärlekens hela alfabet.

Bland novellerna är det de som vågar oroa som bär längst. I Kjell Lindblads berättelse får Ruth besök av en smutsig Jesus som dricker hennes konjak och bär i väg med cigarrer och kläder på vägen ut. I texten trängs obehag och nåd. Vem som frälser vem förblir underbart oklart.

Tolkningarna av kärlekstemat famnar brett. Det kan vara variationer av romantik. Lena Frölander-Ulf bjuder på en kittlande otrohetshistoria och Henrika Andersson på ett fjättrande möte i Frankrike.

Lars Strang serverar triangeldrama med en änglafru som betraktar sin makes nya kärlek på jorden. I Thomas Brunells dikter befolkade av djur möter en hund en kärleksförklaring förundrat, med huvudet på sned.

Inte sällan är kärleken farlig, som i Donners novell där den älskade lätt snubblar och slår sig, rentav fördärvad. Däremellan är kärleken omsorg, som i Sara Jungerstens novell om Brita som stressar och barnet Maino som kan ta det lugnt.

Eller i Åhmans novell om berättelserna som förenar en morfar och hans barnbarn.

Hos Attianese är omsorgen mest en frånvaro. Något hennes huvudperson söker på sina rymningar från ålderdomshemmet.

Omsorgen som finns inbyggd i texternas lättlästa tilltal blir i sig en manifestation av kärlekstematiken – kanske den starkaste.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln