Förflytta dig till innehållet

BOKEN: Metha Skog diktar moget, med huden öppen och tiderna i huvudet

Förkärleken för sammankopplingar blommar ut i de många nyorden Skog bjuder på. ”Vitterljuv”, ”småstensvisslande”, ”faktafakturering”, ”trampdynstyst” och ”självförebråelsebrus” är några av dessa. Små förskjutningar i ljud genererar omvälvningar i mening.

Avståndet från näbb till borterst hörbara läte är en bok som drar i mig. Redan på pärmen leker Metha Skog med titeln och dess avstånd.

Orden radas baklänges, uppifrån och ner, medan de växer, så att man ändå lockas att läsa titeln i dess ”rätta” form. Invanda ordningar bryts och slits mot varandra. Nära står mot avlägset och först mot sist, på ett sätt som synliggör, förundrar och förbryllar.

Diktsamlingen är Skogs nionde. Vid sidan om poet är hon även konstnär och skulptör. Hon är också en av medgrundarna av Ellips förlag där hon tidigare verkat både som redaktör och formgivare.

Det är Skog själv som står för formgivningen av Avståndet från näbb till borterst hörbara läte. Den dimensionen är, som i hennes tidigare verk, högst genomarbetad och central för läsupplevelsen.

Avståndet från näbb till borterst hörbara läte

av Metha Skog
Layout: Metha Skog
Grafik: Tapani Tammenpää
Ellips, 2021
68 s.

De verbala läsanvisningarna i boken är få. Både titeln och baksidestexten är utdrag ur dikter som ingår i samlingen.

Det finns ingen författarpresentation. Dikterna är namnlösa och följer på varandra utan mellanrubriker eller annan indelning. Poesin får tala för sig själv.

Grafiskt däremot tecknas riktningar, öppningar och möjligheter. I titelns ”avstånd” öppnar sig dess rymd och med sättningen möjligheten att läsa den i olika riktningar.

Dikten som står som baksidestext handlar om att samla tankar inför en framtid. Till sin grafiska form påminner den om ett timglas. Den gör mig alert på samlingens tematisering av tid och omsluter den med en särskild stämning, en känsla av att det är sent på jorden. Det blir en av mina vägar genom boken.

En annan väg är den som öppnar sig genom Tapani Tammenpääs grafik som pryder pärmflikarna. Först en fyr som kastar ett närmast bländande ljus och suger åt sig båtar, kroppar, ögon och bråte i en uppåtgående virvel. Och sen, längst bak en liten ensam mus som tittar upp över kanten på en skål.

Det är stort mot smått, kultur mot natur, människans verk mot naturens, fallossymbol mot mus, centrifug mot utblick.
Bilderna belyser konflikter som också finns i dikterna. Med framför allt stakar de ut räckvidden. Mot är kanske fel preposition i sammanhanget. Det är framför allt stort till smått och kultur till natur, som Skog bearbetar, och inte sällan i omvänd ordning.

Det är ofta naturen som blir fyrbåken – den som vet och vägleder:

”Alla vassvippor vända in mot land
Jag ser åt samma håll
men märker inget särskilt
De väntar väl på något som tar sin tid
Inte syns hit Nästa år kanske”

Skog är heller inte en poet som väljer bort, som silar fram enhetliga teman och avskalade helheter. Snarare röjer hon rum och fyller dem med motstridigheter, oväntade samband, hugskott, infall och allsköns angelägenheter.

Förkärleken för sammankopplingar blommar ut i de många nyorden Skog bjuder på. ”Vitterljuv”, ”småstensvisslande”, ”faktafakturering”, ”trampdynstyst” och ”självförebråelsebrus” är några av dessa.

Små förskjutningar i ljud genererar omvälvningar i mening. Kombinationerna vetter ofta mot synestesin: frammanar ord som aktiverar fler än ett sinne och inbjuder dem att antingen berika eller nöta mot varandra.

Leken och humorn förefaller vara en viktig ingrediens i nyordsmaskineriet.

Detta är ofta befriande och ögonöppnande, men ibland lite putslustigt, särskilt när skapelserna duggar tätt och ter sig mer som självändamål än som nödvändiga element i helheten.

Lekfullheten till trots upplever jag att det är en mognare och mer lågmäld Skog som möter läsaren här än i hennes tidigare diktsamlingar.

I dikterna finns det levda livets perspektiv och försonlighet. Ideal och dröm lägger sig invid varandra, men inte i sorg över vad som inte blev, utan som ett nyktert konstaterande till begrundan.

Ändå är detta alls inte en bok om att luta sig tillbaka i likgiltighet. Dess angelägnaste angelägenhet är framtiden och ansvaret för den väger tungt i samlingen.

En bultande fråga är hur vi ska leva inför den? Hur ”Lämna avtryck i sin tid/ bidra med att inte tillföra… På väg mot en framtid som redan är övergödd”?

Skogs dikt står i oupphörlig relation till framtiden, men också till andra tider, som barfota barndom och istidsavtryck, mormor och tillandning. ”Går med huden öppen/ Tiderna i huvudet”, sammanfattar en dikt samtidigheten i samlingen.

Tiderna som samsas i boken är en rikedom som, när den öppnar sig för läsaren, både manar till eftertanke och förtröstan.

Den tecknar ett sammanhang att ta del av och inse sin roll i. Ibland förblir dock associationsflödet slutet för mig. Känslan av att Skogs poesi får tala för sig själv övergår i en frustration över att den talar i sig själv.

Det här beror inte på att Skog skulle vara privat och inåtvärmande i sin dikt.

Snarare är det tvärtom. Hon är sparsam i sin användning av ordet jag. Den explicita subjektiviteten är genomgående nedtonad.

När man som läsare ställs inför iakttagelser utan vetskap om utblickspunkten blir det uppenbart hur avgörande denna är för att vi alls ska kunna se.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter