Freja Rudels 01.04.2022 18:00

Det är nu det händer.

Ingen kan undgå skriken från skyn och trängseln på åkrar och ängar. Svan, gås, trana: våren har vingar.

I Lars Sunds nya bok ”En morgontrött fågelskådares år – från tallbit till talltita” gäller det för alla årstider. Fågelobservationerna blir ingångar till brokiga reflektioner om naturen och människan.

För tio år sen kom Lars Sund ut som fågelskådare med boken ”En morgontrött fågelskådares bekännelser”. Där borrade han i den egna fågelbesattheten och dess bevekelsegrunder.

Fascinationen för fåglar märks också i hans roman ”Tre systrar och en berättare” (2014) där han experimenterar med fågelperspektiv i skepnad av en berättande kråka.

Också i den nya boken blir det uppenbart att fåglarna kan ge oss värdefulla perspektiv. Inte minst på oss själva. Det är en av behållningarna. Den kanske mest högtravande. Framförallt är en ”En morgontrött fågelskådares år” nämligen tillgänglig, underhållande och inspirerande.

Den sympatiskt anspråkslösa ambitionsnivån finns inskriven i epitetet ”morgontrött”. Här mässar ingen från höga höjder, det bevingade temat till trots. Vem som helst kan ta del av Sunds fågelkryssande.

Därmed inte sagt att Sund inte kan sin sak. Han är påläst inom ornitologi och brett bildad på ett gammaldags sätt. Han sitter på en imponerande triviabank inom historia och litteratur och har ett vaket intresse för miljö i stort.

Referenserna löper från Shakespeare till Greta Thunberg , samtidigt som man blir upplyst om att kungsfiskarens bo är en stinkande avföringskarusell, att det finns något som heter mindre sångsvan och att tornfalken har en barndödlighet på 80 %.

Boken sträcker sig från vinter till höst 2020 och består av små berättelser om fågelmöten under året.

Det blir också små tidsbilder. Att 2020 var året då Coronan kom till Norden sätter sin prägel på boken. Likaså den eskalerande klimatförändringen. Elbil införskaffas, fågelskådarna iakttar säkerhetsavstånd och Uppsala-pensionärernas klimatstrejk på fredagar flyttar till nätet.

Iver är ord som kommer för mig titt som tätt under läsningen. Sund förmår uppamma och förmedla en barnslig iver inför det mesta. Egenskaperna hos elbilen, kallad den lilla vita valen efter Moby Dick, blir grundligt undersökta och återgivna.

Fågelfotograferingen – en nyfunnen hobby han svurit att aldrig ägna sig åt – har svept honom med sig ända in på prylnörderiet.

Själva fågelskådandet är en hel värld, och Sund ger sig hän med appar, portaler, Facebook-sidor och kryss. Varje observation prickas av. Vissa fåglar bara måste kryssas och helst före en viss tidpunkt på året. Fågelskådare är samlare, konstaterar han.

Och de tycks, likt resten av världen idag, vara besatta av att bokföra och förevisa sina fynd med hjälp av det senaste inom teknik och media.

Några av Sunds fågelfoton har fått komma med i boken. De hade gärna fått vara fler och unnats mer plats.

Nu är de lite hafsigt inklämda i mitten av boken, där vissa får ett helt uppslag att breda ut sig på och andra inte mycket mer än ett frimärke.

Långt ifrån alla fåglar han möter under året finns på bild. Det hade varit lyxigt att kunna bläddra sig till en bild av dem alla, men att googla fungerar också. Och framför allt fungerar Sunds beskrivningar. De sätter sig på näthinnan på ett helt annat sätt än en bild:

”Lappugglan vänder det stora runda huvudet mot oss; i kikaren ser jag de gula ögonen inbäddade i ett mönster av fina koncentriska ringar och de båda omvända vita ”parenteserna” som sitter rygg mot rygg ovanför näbben. Uppsynen är mycket värdig som hos en häradsdomare från anno dazumal.”

Att Sund är en berättare gör också att alla begrepp och all den detaljkunskap som kunde bli betungade slinker ner utan att man ens märker det.

Så lär jag mig exempelvis att de parabolliknande cirklarna kring lappugglans ögon är paraboler som förstärker ljuden på deras väg till dess asymmetriskt placerade, fjädertäckta örongångar.

De enskilda avsnitten är väl avvägda portionsbitar, oftast med både peripeti och knorr, där faktautgjutelser uppvägs av underfundiga poänger och mild självironi.

Det här är en uppenbar styrka i boken, men också, i någon mån dess akilleshäl. Den tillgängliga trivsamheten gör att de allvarligare angelägenheterna aldrig riktigt kommer åt att bränna till.

Sambandet mellan det allt varmare klimatet och fågellivet, hur somliga arter gynnas medan andra går tillbaka är, som Sund skriver, ett tema för en helt egen bok. Men det löper som en dov underström också genom denna.

Sund lär oss att smältande isar gör att isbjörnar inte kan jaga säl vilket gör att de istället plundrar fågelbon vilket gör att fågellivet i Arktis utarmas. Han påminner om hur allt gå in i allt och hur sårbar helheten är.

Vidden och djupet av den insikten hade han gärna fått dröja vid. Nu stannar det mest vid ögonöppnande exempel. Blir ett slags underhållning av det som borde vara allvar.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln