Freja Rudels 09.03.2022 10:00

Det är svårt att undgå att fundera på presidentämbetet i dessa tider. Putins gränslösa maktmissbruk, Zelenskyjs otippade mod, Niinistös försök att hålla huvudet kallt medan den säkerhetspolitiska kartan ritas om – det finns helt klart olika sätt att förvalta rollen som president.

Det världspolitiska läget kastar både ljus och skugga över Rosanna Fellmans långdikt ”Republikens President Tasavallan Presidentti”.

Men när allt är svart, skrattet fastnar i halsen, satiren bleknar och samhällskritiken känns överflödig är den antagligen som mest nödvändig.

Fellmans president är en hurripressa. Hon slöt tidigt ett lukrativt sponsoravtal med Jauhojen ja Perunoiden rättigheter. Rouva Presidentti åker därför på statsbesök med en aamiaismuro-logo på handväskan och 25-årsdagen för sponsorsamarbetet firas med den nya chipssorten Rouva P smaksatt med gräddfil och strömmingsprotein: ”100 % suomalainen,/ kuten meidän/ Rouva P”.

Sponsoreringen är inte bara avgörande för framgången, den är nyckeln till själva identiteten:

”Tur att individualismen finns för annars vore allt likadant
alla skulle ha likadana sponsorer
Hur skulle det se ut?”

Vid sidan om individualismen finns formalia. Oändliga räckor av möten, handskakningar, tal, representation, mera möten. ”Taket reflekterar möteshandlingarna”, heter det i en av Fellmans mångbottnade formuleringar.

Hurripressan är både karikerad och mänsklig, en nidbild och ett identifikationsobjekt, offer och förövare i en värld präglad av genomkommersialiserad individualism. Vid barndomsbordet serveras makaronilåda. Pappan insjuknar och dör. Vännerna blir färre och kortare i tonen: ”Avundsjukan har inga gränser/ inte heller min”.

Det finns en bakgrund, ett arv, någonting förlorat och försummat. Men det finns också en framgång på bekostnad av detta arv.

Pappan var liksom sin presidentdotter politiker, men fast i ett mer socialdemokratiskt synsätt som hon distanserat sig från och ”visat på offentlig privatisering i det privata offentliga/ visat på att jaget går framom alltet”.

Hon har gått långt med chips och armbågar. Och hon skäms inte längre, vare sig för dessa eller för makaronilådan. Däremot har hon ett kriisiohjelma, och det är klokt, för folkopinionen är nyckfull. Tre dagars semester urartar i brännvin och nakenhet och då behövs krishantering.

Det nationella skådespelet är ett irrationellt slitgöra

Fellman är skicklig på att fånga den närmast schizofrena motsägelsefullheten i vår tid. Den kompakta individualistiska hänsynslösheten lever i symbios med en ängslighet totalt renons på ryggrad. Oceanerna svallar i dricksglasen. De små förseelserna och fadäserna är potentiellt katastrofala.

Folkopinionen är allt och inget. Folket liknas vid myror. Presidenten har ingen lust att bekanta sig med stacken, men ändå är det den som ska blidkas.

Också nationalismens motsägelsefullhet lyckas Fellman ringa in. Boken är bjärt blåvit och titeln är satt i en font som för tankarna till fraktur och fascistoida tendenser. Baksidan pryds av Mannerheims älskade häst Käthy i bronsskepnad.
Fellmans hurripressa känner samhörighet med Mannerheim och en sinnlig dragning till bronshästen.

Hennes blonda hår spelade in när sponsoravtalet med Jauhojen ja Perunoiden rättigheter slöts. Samtidigt är hon hurri. Lika osjälvskrivet finsk som Mannerheim en gång.

Hon skakar tappert hand den 6 december, efter 2836 gäster med kompressionshandske. Det nationella skådespelet är ett irrationellt slitgöra. Hästen dog med ett kulhål i pannan.

När Fellman debuterade med ”Strömsöborna” gav hon röst åt en hel kör av mer eller mindre misslyckade figurer och positioner i samhällsbygget.

När hon nu byter ut fabriksgolven mot maktens korridorer går en del av mångstämmigheten och vildvuxenheten förlorad. Det är färre röster. Mer slipat och polerat.

Samtidigt är rösterna och dialogen alltjämt hennes centrala verktyg. Här nöts förväntningar och formalia mot presidentens leda. Byråkraterna, media, makten – alla har de sina säregna idiom. Konstant hakar nationalspråken i varandra, skaver och befruktar.

För tottakai måste man kahvitella på finska. Det finns inga givna regler för den språkblandning Fellman ägnar sig åt, och ändå är den rätt. Det samma gäller för rytmen.

Hon behöver inga vedertagna versmått för att få poesin att sjunga.

Att Fellman är en estradpoet influerad av spoken word poesi går att utläsa av boksidorna. Ändå längtar jag efter att få höra den här boken läsas och framföras. Särskilt i de stackatoartade dikterna där en och samma formulering upprepas sida upp och sida ner med diverse grafiska variationer märks en strävan att få pappret att tala, men också att det inte når riktigt ända fram utan rösten och kroppen.

Problemen med kommersialismen, individualismen och nationalismen är Fellman inte först med att påtala.

Hurripressan är visserligen hurri med makaronilåda, inte segelbåt, men inte heller hurrigheten känns så omstörtande. Det som verkligen biter sig fast är skymtarna av ensamhet. En Rouva P som försvarar sin rätt att inte ha någon vid sin sida. Inte ens en kvinna och inte ens på slottsbalen.

Ensamheten synliggör gestaltens främsta förtjänst som kalkerpapper för samtiden: att vara en udda fågel som får normerna att framträda. Hur det går ihop med individualismkritiken får jag lov att fundera på.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln