Ann-Christine Snickars 16.10.2020 15:38

Redan innan den kom ut var Johanna Holmströms Märta Tikkanen-biografi ”Borde hålla käft. En bok om Märta Tikkanen” föremål för en diskussion om hur biografier ska skrivas. Men allmänheten fick just inte mer än ord mot ord och kunde bara ha känslobaserade åsikter i frågan.

Vem som ska ha sista ordet i en biografi och vad slags material som är utgångspunkten i en författarbiografi är alla gånger en intressant fråga. Siv Storås ”De oerhörda orden” som utkom tidigare i höst var uttryckligen en litterär biografi, men den berättade också ganska ingående om Märta Tikkanens barndom. Mottagandet av böckerna fick mycket utrymme.

En del av receptionen rekapituleras hos Johanna Holmström också. Men i ”De oerhörda orden” lästes Tikkanen av en vän och jämnårig, i ”Borde hålla käft” läses hon av en kvinna född 1981, feminist och likaså skönlitterär författare.

Johanna Holmström låter också sig själv synas, mer omedelbart och ärligt än till exempel Riitta Kylänpää i biografin över Claes Andersson, också utkommen i höst. I den uttalar sig Andersson för övrigt i förbifarten ofördelaktigt om Tikkanen, biografen släpper glatt igenom det som ett läckert skvaller.

Holmström förhåller sig mycket mer seriöst till intervjuerna, låter dem hållas i särskilda kapitel utan att läcka ut som ”bevismaterial” överallt. Förutom Märta Tikkanen själv intervjuas Åsa Moberg och tre av Tikkanens barn. Intervjuerna med barnen är känsligt och sakligt hanterade och det är med Märta Tikkanen Holmström själv tar mest plats, ibland i tydlig dialog.
Särskilt för yngre generationers feminister och Tikkanenläsare blir det en stötesten och en gåta varför Märta Tikkanen stannade kvar i äktenskapet som präglades av ojämställdhet och av Henrik Tikkanens alkoholism. Hur ska jag komma förbi Henrik? frågar sig Holmström. Det går ju inte heller.

Det blir ganska mycket Henrik Tikkanen i biografin, till lust och leda kan man tycka, eftersom det redan finns äktenskapsskildringen ”Två” av Märta Tikkanens själv, och därtill förstahandsmaterial i de utgivna breven till väninnorna i Sverige.

Men man kommer inte förbi honom, i synnerhet som mycket av receptionen av Märta Tikkanen också automatiskt tog med maken – gärna som författare att jämföra med, då mest till Märtas nackdel.

Mer än en gång påpekar Tikkanen att det levda livet ger material för litteraturen, en utsaga som förstås är en truism, men som också testas för manipulation och exploatering. Så måste man ju göra.

Det måste också sägas att Märta Tikkanens utgångspunkt var en annan än de skrivande männens, hon hade att erövra sin plats medan de kunde jobba utifrån grundmurade bastioner. Positionerna ser så annorlunda ut nu än på 1970-talet – attityderna kan vara en annan sak.

Biografin är säkert inte komplett utan nedslag i receptionen, men mycket i den har den litterärt bevandrade rätt bra koll på (och mottagandet är systematiskt genomgått hos Storå). Det är lätt att bli indignerad över oförstående och rent illvilliga anmälningar, som till exempel den beramade recensionen (av ”Män kan inte våldtas”) av Erik Wahlström i Hbl.

Men att tycka att alla borde ha tagit emot Märta Tikkanen med öppna armar när hon slängde in livsfarliga granater i det finländska patriarkala huset är ju lite aningslöst tänkt. Klart att de som blev sårade och omskakade i sitt cementerade tänkande skrek högt och till varje pris ville ruska av sig det obehagliga.

Biografin låter också mer översiktliga resonemang glimta fram, som i kapitlet som tar upp brytandet av privatlivets helgd i litteraturen. Det tar stöd av en artikel av Trygve Söderling i tidskriften Horisont (2004). I beskrivningarna av 70-talets litteratur hänvisas till Ebba Witt-Brattströms ”Stå i bredd” från 2014.

”Stå i bredd” är för övrigt ett Tikkanen-citat. Johanna Holmström har del i samma tuffhet som objektet för biografin, och hon ger sig också i kast med vissa mönster i liv och dikt. ”Rödluvan” läses med särskilt intresse. Där bryter huvudpersonen med en föreskriven tyst förnöjsamhet.

För mödragenerationen gällde det att hålla koll på mannen och inte stiga in på hans domän. Märta Tikkanen har samma stenkoll på mannen och hans position, men hon tänker inte göra avkall på sin rätt att ta del i allt, på egna villkor. Hennes texter är svar på tal. Därför behövs också mannen (män) som samtalspartners, stormiga och mindre stormiga.

Biografins skvallerpotential är det eventuella avslöjandet av vilka de män som skymtar fram i ”Storfångaren” (1989) och ”Arnaía, kastad i havet” (1992) i verkligheten var. Den kunskapen finns i det material som Holmström tagit del av, men läsaren får inte veta.

För biografiförfattaren kan det vara bakslag, man kan ändå fråga sig hur mycket läsaren måste få ta del av. Kanske sänker den triviala informationen litteraturens potential att tänka allmänt. I det här fallet tangerar det vad en relation sätter fart på i konsten. Kvinnor har ju i sekler varit inspiratör för manligt skrivande, är det helt främmande att tänka sig att en man skulle ha samma position för en kvinnlig konstnär? Kanske är tanken fortfarande oerhörd.

Det man spontant tycker mest om i biografin är att Johanna Holmström också drar nytta av sitt eget sinne för drama. Märta Tikkanens barn- och ungdom skildras med lätt hand men med öga för centrala scener: som den lilla flickan som tänker gå på vattnet, den lite större som är tapper storasyster, den brådmogna tolvåringen och tonåringen som är hungrig på livet utan att riktigt veta vad det är.

Biografin noterar föräldrarna, men innehåller inga detaljerat gravitetiska beskrivningar av äldre generationer som genren ofta gör. Men det finns antydningar till ett familjemönster, det är det rent biografiskt mest intressanta i boken. Det finns ett antytt spår från inledningens ungdomsskildring över ”Rödluvan” till den biografiska romanen om morföräldrarna ”Emma och Uno”, där också den egensinnige folkbildaren i all sin kvinnofientlighet kan spegla aspekter av Tikkanen.

Friska perspektiv ger också inslagen av Åsa Moberg och Birgitta Stenberg, brevmottagarna i boken ”Måste försöka skri-” som utkom 2019. Holmström har haft tillgång till svarsbreven som inte finns med där.

Märta Tikkanen har sagt att väninnorna varit de som under svåra tider hållit liv i henne, med dem har hon kunnat tala uppriktigt, av dem har hon fått uppriktiga svar. Citaten beskriver också deras personligheter, Moberg som den genomskådande, finkänsliga, Stenberg som den ohämmat frejdiga. Båda trofasta.

Ann-Christine Snickars

Dela artikeln