Förflytta dig till innehållet

BOKEN: Historisk Åbodoldis får nytt liv i fascinerande biografi

Skicklig berättare. Pia Heikkilä tecknar en tydlig och medryckande bild av Anna Bäckströms insatser i svenska Åbo.

Klippan i en krets av kvinnor. Anna Bäckström – en aboensisk aktivist

  • av Pia Heikkilä
  • Skrifter utgivna av Svenska folkskolans vänner – volym 234, SFV:s biografiserie, nr 20, 2022

Ett händelserikt finländskt 1900-talsliv, inom de ramar som gavs en kvinna i borgerlig miljö.

En levnadsbana starkt präglad av århundradets historiska förvecklingar, men minst lika starkt formad av en passionerad och envis personlighet med ett brinnande intresse för intellektuell stimulans, sociala nätverk och medborgarkamp.

Detta serveras läsaren i Pia Heikkiläs biografi ”Klippan i en krets av kvinnor. Anna Bäckström – en aboensisk aktivist.”

Vi har att göra med en historisk doldis, trots Anna Bäckströms (1875–1942) stora insatser i lokalsamhället. 

Bäckströms liv tecknas utifrån de digra brevsamlingar som finns bevarade i Åbo Akademis handskriftssamlingar. Upptäckten av breven måtte för Heikkilä ha varit som att hitta en bortglömd skatt.

gammalt foto av kvinna med spetsblusPrivat/Rolf Bäckström
Anna Bäckström, okänd Åboaktivist får nytt liv i Pia Heikkiläs biografi.

Bäckström, som levde ogift och barnlös, upprätthöll livet igenom långa och djupgående väninnerelationer med ett flertal kvinnor, och man kommunicerade oftast brevledes.

I breven avspeglas både de stora historiska händelserna – förryskningsperioderna, inbördeskriget, Hitlers maktövertagande, krigen med Ryssland – och det flertal samhällsprojekt som blev Bäckströms arv till eftervärlden, framför allt det livslånga engagemanget i kvinnorörelsen samt arbetet kring det nygrundade Åbo Akademi, till vars första kamrer Bäckström utsågs.

En annan av biografins tyngdpunkter, som avspeglar sig i titeln, är Bäckströms sociala nätverk och vänskapsband. Heikkilä gör heder i att kartlägga de breda kvinnonätverk Bäckström agerade i, vare sig det gällde välgörenhets- och folkbildningsarbete, aktivism mot förryskning och för kvinnans rättigheter eller social samvaro i stort.

Även de djupa väninnerelationerna, framför allt till barndomsvännen, Åbo Underrättelsers första kvinnliga medarbetare Alfhild Holmberg, privatlärarinnan Inez Cederqvist, läkaren Karin Spoof och professor Alma Söderhjelm, behandlas ingående.

Det blir en medryckande helhet som belyser både tiden och den biograferades liv med en stadig grund i de brevarkiv hon efterlämnat.

Fram träder bilden av en viljestark personlighet, ”av den lättantändliga men samtidigt uthålliga typen”, enligt en karakteristik av historikern W. E. Nordström.

Samhällsengagemanget börjar under den första förryskningsperioden 1899–1905 då Bäckström bland annat fungerar som hemlig tidningskurir och inom ramen för det radikala Finska aktiva motståndspartiet deltar i utsmugglandet av ryska socialistrevolutionärer på flykt till Sverige.

Kvinnokampen blir för Bäckström ett livsprojekt. Så lever hon också i en tid då kvinnorollen är stadd i förändring: det blir allt vanligare för kvinnor att delta i arbetslivet och leva utan familj.1892 grundas i Helsingfors Unionen Kvinnosaksförbund i Finland med syfte att bland annat ”för kvinnan uppnå all den frihet som lag och rätt kunde tillförsäkra henne”.

Fem år senare söker Unionen lokala ombud i bygderna, och den då 23-åriga Bäckström ställer sig till förfogande.

Då en Åbofilial till Unionen – aktiv än idag – grundas 1906, är hon med och kommer att sitta i styrelsen största delen av livet. Föreningen driver genom åren kamp för jämställdhet mellan könen, men också ideellt arbete för stadens mindre bemedlade.

I kvinnosaksengagemanget verkar alla de ting som Bäckström värdesatte ha sammanstrålat – en stark väninnegemenskap där man aktivt verkar för jämställdhet och social jämlikhet, men också en intellektuellt utmanande miljö.

Unionen ordnade regelbundet tillställningar gästade av ansedda kvinnosakskvinnor för att diskutera aktuella spörsmål.

Som representant för föreningen medverkade Bäckström på de stora rösträttskonferenserna i Paris och Stockholm.

Bokomslag med ett ett gammalt svartvitt fotografi av en kvinnaSFV
En klippa i ett kvinnligt nätverk. Anna Bäckström och hennes väninnor var samhällsbyggare under det tidiga 1900-talet.

Det är Anna Bäckström och Alfhild Holmberg som, i sin harm över det aboensiska kulturlivets torftighet, tar initiativ till en populärvetenskaplig föreläsningsserie som går av stapeln 1903. Föreläsningsserien är startskottet som slutligen ska leda till inrättandet av Åbo Akademi 1918.

Man får dock vänta till sista delen av boken för att få höra om ÅA:s första år och Bäckströms liv i den arbetsgemenskap som skulle lända henne epitet som ”Akademins hjärta” och ”Akademins chef”. 

Med 49 studenter och nästan lika många lärare och professorer handlar det om litenhet på en konkret nivå. Som kamrer är Bäckström ansvarig för ekonomin men ser samtidigt till att insupa atmosfären och diskutera och umgås intellektuellt.

Samma utmaningar verkar prägla universitetets ekonomi då som nu – i ett brev konstaterar Bäckström uppgivet att det är svårt att få någon ordning på pengarna då det är så många som ska vara med och bestämma.

Genom sin position i förvaltningen är hon i händelsernas centrum, till exempel när den frispråkiga filosofiprofessorn Rolf Lagerborg i språkstridens år 1931 genom ett tal upprörde en grupp finsksinnade studenter så till den grad att de samlades utanför hans hem och hotade sätta honom på färjan till Sverige. ”Ni får hellre hänga mig i närmaste träd, det är mitt land och här stannar jag”, lär han då ha deklarerat, enligt ett brev av Bäckström.

Inom den svenskspråkiga intellektuella eliten fanns en tradition av tysktillvändhet, och Hitlers utnämning till rikskansler 1933 sådde split även vid ÅA där vitt skilda politiska åsikter vädrades. Umgänget med nazistanhängare som professor Johannes Sundwall och hans tyska fru Anne-Marie Sundwall-Hoyer blev betungande för Bäckström som inte kunde acceptera den nya tyska regimen och dess judeförföljelser.

Heikkiläs angreppsätt är bekant från hennes biografi om en annan Anna, ”Anna Bondestam – det röda Svenskfinlands röst” (2013).

Läsaren får känna sig som en av Annas många, nära vänner. Det är en fungerande teknik som får en att vilja läsa vidare.

Hon kommer nära sitt objekt, vilket den genomgående användningen av förnamnet ”Anna” vittnar om. Hon psykologiserar och analyserar den biograferades känsloliv och tankar, vilket får läsaren att känna sig som en av Annas många, nära vänner.

Det är en fungerande teknik som får en att vilja läsa vidare. Å andra sidan finns det en risk för övertolkning – trots allt kan vi inte veta mer än det som står i breven, och det som inte skrivs ut eller bara finns mellan raderna förblir okänt.

Heikkilä, till vardags nyhetschef för detta blad, är en mångsidigt kunnig och skicklig berättare.

Den historiska kontexten och Bäckströms insats i samhällsbygget blir tydligt belyst. Heikkiläs engagemang för den biograferade går inte att ta miste på, men hon drabbas inte av tunnelseende.

Bäckströms klassposition problematiseras genomgående; tillhörande borgerskapet agerade hon på andra premisser och på en annan spelplan än motsvarande kvinnliga aktivister ur arbetarklassen. De facto möttes dessa sällan – att även den finskspråkiga allmänheten lyser med sin frånvaro i biografin torde vara en annan sida av samma mynt.

Biografin är populärvetenskapligt lättläst och utan notapparat, likt de övriga volymerna i Svenska folkskolans vänners biografiserie om finlandssvenska märkespersoner. Detta redaktionella beslut är hedervärt men samtidigt beklagligt, då en dialog med relevant forskning kring de fenomen och händelser som dryftas kunde fördjupa läsupplevelsen.

Frånvaron av notapparat riskerar också att bli en björntjänst då det är svårt för framtida skribenter att utnyttja den viktiga grundforskning som görs inom ramen för bokserien.

För en modern läsare är det anmärkningsvärt att varsebli hur mycket av det sociala livet som för Bäckström och väninnorna utspelar sig i brevens värld.

Alla stora känslor får utlopp och förhållandet mellan avsändare och mottagare är ett ständigt ämne för diskussion.

Heikkilä viker ett helt kapitel åt att analysera väninneförhållandenas karaktär  –  känslorna går ofta heta och retoriken är passionerad.

Fanns här något mer än bara vänskap, frågar sig Heikkilä och instiftar begreppet ”väninnekärlek”.

Flera av den tidens kvinnosakskvinnor hade romantiska förhållanden med varandra, men samtidigt var tidens sätt att uttrycka sig ett annat: Bäckströms favoritförfattare Goethes protagonist Werther är ett paradexempel på romantikens vurmande för storslagen känsloretorik.

Här hade ett resonemang grundat på kulturhistorisk forskning nog bringat fenomenet mer kött på benen än spekulationer om eventuell samkönad kärlek.

Till biografins styrkor hör ändå just fokuset på väninneskap och kvinnliga nätverk.

Genom breven och Heikkiläs efterforskningar tecknas ett mikrokosmos av sammanhang där kvinnor i Åbo tillsammans upplever, visionerar och får till stånd.

Man stöder och inspirerar varandra till att organisera intellektuell och kulturell verksamhet, delta i lokalpolitik och engagera sig för kvinnosak eller frivilligarbete.

Att teckna helhetsbilden av hur alla små bäckar av brev, samtal och koordinerande ansatser resulterade i en flod som skapade samhällsförändring är en historisk bragd.

För en läsare aktiv i det aboensiska svenskspråkiga samhället idag, må det vara akademi eller föreningsliv, är Heikkiläs biografi också som en stor påse smakrika och färggranna karameller där bekanta platser, händelser och verksamheter får meningsfullare konturer och skarpare detaljer.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter