Freja Rudels 25.05.2022 10:00

Gurli Lindéns diktsamling ”Port” inger respekt, rentav vördnad. Dikterna talar till dig med orädd röst, högstämt och profetiskt. De talar om sårbarhet och förlust, men också om något som finns bortom det bekanta och förlorade. ”Port” gläntar på övergången. Ur söndringen växer en stark, nästan trösterik tilltro till det okända.

Lindéns biografi rymmer en hisnande livsresa. Hon är en småbrukardotter från Öja som blev sömmerska och trebarnsmamma, började skriva, var med om att grunda och driva Författarnas andelslag, fann kärleken i den yngre kollegan Eva-Stina Byggmästar, fick upp ögonen för kvaliteterna hos den då ännu förbisedda konstnären Hilma af Klint, grundade fler förlag, skrev vidare och skriver än – kanske bättre än någonsin – vid dryga åttio års ålder.

På ett både professionellt och personligt plan har Lindén rört sig utanför allfarvägarna. Hon har brutit ny mark och öppnat nya portar, inte minst för den österbottniska litteraturen.

För ett par år sedan närmade sig Lindén sitt liv ur fågelperspektiv i den poetiska levnadsteckningen ”Flyghöjd – en självbiografi”. ”Port” reser sig ännu högre. Här är utblickspunkten snudd på kosmisk, även om vi också landar i det vardagliga, världsliga.

Här finns den älskades ansikte speglat i köksbänkens granit, en båt stadd i förruttnelse, minnen av jätteblåklocka och klövervall.

I botten anas konkret, levd erfarenhet, men Lindén lyfter och frigör den. Diktjaget har besökt månens baksida. Det ger ett perspektiv och en distans som låter det lilla uppgå i det stora. Portarna mellan det personliga och det universella slås upp:

”mitt hav, min kärlek, mina fotstegen enda våg och sen borta.”

Havens sårbarhet är jagets sårbarhet. Sköldpadda, hjärta och koraller står inför samma ”zombiefärgade” vikar. Isbjörnarna står inför förlorade isar som människan inför sin förlorade mänsklighet:

”Längs diket en varelseen gång känd som människakonturerna kvar, en söndrad insidabarskrapad, utan hårutan den människolikhet jag älskat.”

Förlusterna är naturens, djurens, människans, diktjagets, dina och mina. De finns med från första sidan. De utgör samlingens ofrånkomliga grundvillkor, såsom de är livets grundvillkor och vår tids mest brännande tema.

I fjolårets storsatsning på den finlandssvenska poesin, antologin ”Bländad av död och kärlek”, saknade jag Gurli Lindén. I mina ögon borde hon ha kvalat in och utgjort en viktig närvaro som representant för den finlandssvenska poesins levande och livgivande marginal.

När jag läser ”Port” blir jag än mer övertygad om att Lindén måste ingå i kanon, inte bara för sin insats i marginalen utan för att hon talar till och skriver ur det som är centrum, själva hjärtat, i den finlandssvenska poesin.

”Port” är södergranskt stark. Detaljer som en syster och en röd dräkt och själva rymden i röst och perspektiv för gång på gång tankarna till Edith Södergran . Lindén förvaltar något av det djärvaste vår poesi har. Samtidigt skriver hon i tiden. De karga, hudlösa bilderna av kärlekssorg minner om Martina Moliis-Mellbergs sorgesång ”Falk” från ifjol och miljötematiken är närmast ett med tidens puls.

Man kan förstås säga att Lindéns medel är övervägande konventionella. ”Port” består av modernistiskt bildrik centrallyrik om eviga teman. Också miljömedvetenheten är vid det här laget en konvention som hos somliga skribenter kan framstå som en påklistrad plikt.

Vågor som sveper bort det bekanta, änglar som visar vägen, blödande rosor och en orm i paradiset är prov på poetiskt klichéspråk av den mest melodramatiska sort. Mönstret där förlusten och förstörelsen tjänar som förutsättning för en ny början är heller inte särskilt originellt.

Men i vissa frågor är kanske alla medel tillåtna: ”Vad kallas frånvaron av kärlek”, lyder plötsligt en strof. I någon mån är ”Port” ett enda långt svar på den frågan. Att Lindén inte räds några medel, inte ens de mest nötta, läser jag som ett av tecknen på hennes mognad och mod, poetiskt och mänskligt:

”Kan omöjligt höra klockan långt borta på en vägg ändå dånar pendelngenom mig

Nu är sista timmen samla ihop ditt hjärta torka tårarna och öppna porten ännu en gång

Gå genom trädgården mot havetmitt uppdrag har smalnattill ett streck som delat migtill en enda.”

I ”Port” talar Lindén med en sällsam och smärtsam klarhet. Auktoriteten är organisk, visdomen avskalad och verkshöjden i linje med en omisskännlig emotionell insats.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln