Ann-Christine Snickars 04.06.2022 10:45

Arlette Starck har också tidigare skrivit om sin far Rolf Lindström (1908–1950). I ”Grönt bläck”, som gavs ut av PQR 2004, var han en av huvudpersonerna.

Där är brevväxlingen mellan honom och Arlette Starcks mor, Rolfs hustru Ingeborg Tornberg, det centrala stoffet, men Inges synvinkel dominerar.

Inge och Rolf träffades på fartyget Bore VII, där Rolf var styrman i mitten av 1930-talet och parterna visste inte hur dramatisk deras gemensamma väg skulle bli.

När kriget drar in över land och hav gifter de sig i all hast i Petsamo 1940, och Inge följer med på fartyget s/s Kemi som ska korsa Atlanten. Resan börjar med en fruktansvärd storm, som om omständigheterna inte redan skulle vara tillräckligt dramatiska.

”Grönt bläck” och ”Min pappa var en albatross” överlappar till en del varandra, men den nya boken berättar faderns historia från början, från hans pojkår på Kaskisgatan 10 i Åbo, där han bor med sin mamma och sina syskon sen hans pappa lämnat familjen för ett liv med en ny kvinna.

Förhållandet till pappan är spänt. Pappan gillar inte alls Rolfs drömmar om sjön, och han är en dominant och tongivande person, det krävs en del för att gå emot honom.

Men Rolf slutar skolan, klarar av värnplikten och ger sig av för att skaffa sjöerfarenhet och praktik. Han tänker bli kapten.

Det är i slutet av 1920-talet och första steget är att mönstra på ett segelfartyg. Hans första är fyrmastaren Lawhill.

Sophie Starck-Rissanen

Det finns ingen överslätande sjöfartsromantik

Den nya boken är minnesbok och dokumentär och roman.

Arlette Starck säger själv att hon låter det dokumentära stoffet – dagböcker och brev, fotoalbum och släktberättelser – bli ett ”fantasifönster” där hon återskapar havet och sjömanskapet med sin fars ögon, så långt det går.

Hon skriver i scener med mycket konkretion och dialog. Replikerna kan ibland få en doft av förklaring och åskådliggörande över sig, men inte men än vad berättelsen tål.

Det finns ingen överslätande sjöfartsromantik eller nostalgi över den heller, sådant är alldeles bannlyst.

Författaren lägger ett pussel vars bild ska bli ”pappa”, en man som drunknade när hon var bara fem, en man som plöjde världshaven.

Man anar att han som människa var lite trasig, en viss rastlöshet talar boken om.

Det är också lätt att tänka att det finns en allmän sjömanstrasighet som kan skicka sina hagelskurar över det inre landskapet av omutlig kompetens, en trasighet som kommer av att man sänts ut i omänskligt tuffa arbetsförhållanden under formbara år.

”Min pappa var en albatross” berättar om ett enskilt öde, men samtidigt om sjöfartens utveckling och vad sjömanskap inneburit.

På segelfartygen var det muskelkraft och kamp med (eller mot) elementen som gällde. En kunnig besättning och ett välskött fartyg – i den ordningen – måste till för att få lasten i hamn.

Död och Kap Horn

Alla sjömän kom inte alltid fram. Rolf bevittnar hur en kamrat handlöst faller från hög höjd i riggen. Mötet med däcket blir en ögonblicklig död.

Med sitt namn får de som sett olyckan försäkra att rapporteringen är sann. Men det räcker innan sorgebudet går fram till de anhöriga.

Det finns många berättelser om män och fartyg som rundat Kap Horn. Frågar ni mig blir svaret att de inte kan bli för många.

För Åbolänningar aktualiserar de ofta vid släkthistorien, den som illustreras av bilder på segelfartygsbesättningar samlade bakom en livboj, eller bilder med kommentaren ”Storm i Nordatlanten”. Arlette Starcks bok inkluderar såna foton.

Segelfartygens stora handelsvaror var bland annat guano (från Chile) och vete (från Australien), som de fraktade med största möjliga effektivitet.

Redare som hänsynslöst slimmade kostnaderna kunde kamma hem stora vinster.

Arlette Starcks berättelse styrs av manskapets upplevelser och beskriver hur kölden biter i fingrarna när man trälar i riggen på iskalla hav, hur lastning och lossning går till, vilken koj det är bäst att ha med tanke på sjögången.

Det berättas om maten är ätbar eller usel, om billig sprit i hamnarna, om hemlängtan på havet och havslängtan i land.

Och fast större delen av texten utspelar sig under segel är utvecklingen och världsdramat, hur de påverkar enskilda och hela familjer, bokens själva tema.

Rolfs sjöpraktik fortsätter på ett ångfartyg, han utbildar sig i Åbo och blir styrman och kapten. På grund av kriget stoppas s/s Kemi resa i Boston. Finska fartyg får inte längre utresetillstånd. Befälhavare och besättning också är fast.

Tusen frågor och några svar

Rolfs och Inges tre barn föds i USA. Rolf får arbete på amerikanska fartyg och kan försörja sin familj. Relationen mellan makarna är kärleksfull men frustrerad. Inge och barnen reser till Finland 1947, Rolf ansluter sig ett år senare.

Men deras tid tillsamman blir kort. Fartyget Karhula där han är andra styrman, och vars sjösäkerhet han betvivlat och kritiserat, förliser utanför Holland i februari 1950.

Den förtvivlade korrespondensen kring det kan man ta del av i ”Grönt bläck”, en bok som gör att man vill läsa den nya (och tvärtom).

Jag imponeras av dem som utan att gå över styr skriver sina föräldrars historia, hur den formats av omständigheterna och hur den obönhörligen påverkat dem själva.

Men Arlette Starck skriver inte om sig själv här, det gör hon i stället i uppväxtberättelsen ”Flickan i de vita husen” (2007).

Hennes egen närvaro blir i stället en känsla, själva drivkraften i gestaltningen. Den är ett barns kärlek, en vuxens sorg – och tusen frågor, av vilka några får svar.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln