Ann-Christine Snickars 24.01.2022 20:09

Den som var barn i Österbotten på 1950- och 60-talet minns med en rysning namnet Runar Holmström. Han var en brottsling som väckte skräck, han verkade kunna dyka upp var som helst om man fick tro pressen.

Till slut blev han anklagad för mord, men inte ens efter sin död 1961 slutade man fantisera och spekulera kring honom.

I sådana minnen startar också Magnus Öhmans bok ”Runar Holmström – Tulilahtimördaren?”. Som åttaåring läste han i Jakobstadstidningen om honom.

När han var elva skulle han tälta med ett par kusiner i den nyländska skärgården, men grabbarna blev räddare ju längre kvällen led. Mordrättegången i Heinävesi var aktuell och Bodommorden hade inträffat bara några veckor tidigare. De hittade på ett svepskäl och rodde hem till sina trygga sängar.

Magnus Öhman är pensionär efter en karriär som affärsjurist. Projektet med boken har tagit tid på sig innan det hittat sin form. Stoffet också så stort att det ibland knakar i sömmarna. Han har gått igenom en mängd material ur myndighets- och pressarkiv, lagtexter och böcker inom juridik och medicin och verk om kända mordfall. En del protokollmaterial har inte tidigare varit tillgängligt.

De olösta morden i Bodom, mordet på Kyllikki Saari och Tulilahtimorden som Runar Holmström misstänktes för, har inte upphört att engagera.

Mer sensationslystna tidskrifter som har brott på agendan väcker regelbundet spekulationerna till liv igen. Öhman har tittat lite på dem också, i ett avslutande kapitel rör han vid vilka vägar de kan ta. Det är en del av hans grundlighet.

Grundligheten blir både trumfkort och ok. Efter hand blir man ändå allt mer intresserad av att urskilja kalla fakta.
Sådana presenteras till exempel i bilagans lista över brott som Holmström åtalats eller misstänkts för mellan hösten 1940 och det ödesdigra datumet 28.7.1959, då Riitta Pakkanen och Eine Nyyssönen mördas på en obevakad campingplats i Tulilahti i Heinävesi.

Det är tjugo år av mindre och lite större brott, stölder, motstånd mot tjänsteman, vilseledande av myndighet.
Holmström vistades i Sverige under falskt namn på flykt undan rättvisan, han var dräng i Sideby under ett annat alias, och där sågs han som en bra arbetskarl.

Han stal litet av varje, antagligen mer än vad som kom till polisens kännedom. Det uppdagades vid ett förhör att han hade en del pengar på banken.

Förteckningen av brottsplatser blir samtidigt en karta över hur Holmström rörde sig, fortskaffningsmedel var i regel cykel eller moped. Och i mordundersökningen kommer man till att det troligen är han som är ”mopedmannen” som setts följa flickornas rutt i Heinävesi.
Men tillräckliga bevis för att han ska bindas till morden har man inte.

Holmströms liv rullas upp kronologiskt med hjälp av de fakta som kommer fram genom hans brottsliga verksamhet. Den andra parten blir rättsväsendet, i första hand representerat av polisen. Småstölderna är enkla att reda upp, men när polismakten möter ett mordfall där offer och gärningsman inte är berusade män (som känner varandra) räcker kompetensen inte till.

Runar Holmströms hemförhållanden i Kantlax, Munsala, var torftiga.

Det sägs (med rätta, verkar det) att det var modern som lärt sönerna att stjäla.

Motstridiga uppgifter ges om deras intelligens, ibland verkar de försigkomna, men de beskrivs också som närmast debila.

När de är på kollisionskurs med rättvisan tycks de själva luta åt det håll som verkar mest fördelaktigt. Runar lär sig att aldrig erkänna brott som polisen inte lagt fram bevis för. Bröderna föddes 1921, 1922 och 1923. Runar var yngst. Gunnar och Arne blev över 80 år, Runar tog sitt liv i häktet i maj 1961.

Holmströms liv rullas upp kronologiskt med hjälp av de fakta som kommer fram genom hans brottsliga verksamhet.
Den andra parten blir rättsväsendet, i första hand representerat av polisen.

Småstölderna är enkla att reda upp, men när polismakten möter ett mordfall där offer och gärningsman inte är berusade män (som känner varandra) räcker kompetensen inte till. Förhören protokollförs dåligt och man klåpar vid vittneskonfrontationer.

Vittnen finns i mängd, det går att få arvode för vittnesmål. Pressen skriver hämningslöst och ut utpekande, den viktigaste nyheten är namnet på den misstänkta.

Publiken är indignerat fascinerad och till rättegången i Heinävesi kommer många nyfikna.

Berättelsen äter sig systematiskt fram som i en krimpodd som får sin förmenta objektivitet av kronologi och protokoll.
Men den får mer auktoritet när en större kontext sipprar in genom springorna där bevismaterial i det konkreta fallet saknas.

Intressantast blir det om man börjar läsa efter en dramaturgi som spinns kring tillkortakommanden, enskilda och samhälleliga. Det utvecklas inte explicit, men går att få syn på.

Öhman visar på det som är ganska känt, att kommissarien Axel Skogmans sammanbitna ambition var att sätta dit Holmström. Då skulle i alla fall ett fall få en dömd gärningsman, det man aldrig fick i fallet Kyllikki Saari.
Men Öhman pekar också ut möjligt jäv och graverande förutfattade meningar. Pressen att få ett resultat var stor.

Vi som ser på fallet utifrån dagens position ser också hur ”marginalisering” står skrivet med stora bokstäver över Holmströms liv.

Öhman beskriver bakgrunden ganska fylligt. Jag sätter också värde på de torrt informativa sekvenserna om domstolsväsende och straffpraxis på 1900-talet.

Utan kommentarer visar de, tillsammans med några foton av Caj Bremer, som dokumenterat vardagen efter kriget (och några sensationella rättegångar), vilken omvälvande utveckling Finland genomgått.

Samtidigt förstår man att rättsäkerhet och medborgartrygghet inte är något man bara får och behåller – det är något som måste prövas och ses över hela tiden.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln