Ann-Christine Snickars 30.12.2022 09:30

Ellips lilla serie har kommit fram till häfte 4 och 5, vilkas gemensamma nämnare är texter som tillkommit eller grott på andra kontinenter.

I nummer 4 presenterar Mikaela Nyman, som själv bor i Nya Zeeland, den nyzeeländska poeten Helen Heath, som i sin dikt utforskar tematik som blivit hetare dag för dag: förhållandet mellan natur och teknik – som människan ser det och själv utvecklar det.

Ebony Lamb

Tematiken tränger sig på, och Ellips förläggare Ralf Andtbacka har själv visat intresse för den i sitt arbete som poet, därför fångar förlaget chansen att introducera Helen Heaths dikter. Mikaela Nyman hör också själv till dem som publicerat dikt på Ellips.

Helen Heaths mest omtalade samling heter ”Are Friends Electric?” och kan om man vill ses som ett litterärt komplement till hennes doktorsavhandling om kreativt skrivande (”Poems of science: hybrids of objective and subjective knowledge”) som inte befattar sig med ställningstaganden visavi den moderna tekniken, utan handlar om förhållningssätt till studieobjektet.

Dikterna undersöker hur människan upplever och påverkas av tekniken, analog och digital. Röster från det förgångna har länge kunnat bevaras på magnetband, men vad gör det med en (och med minnet) om det går att spara valbara personlighetsdrag av en kär bortgången som mjukvara för vidare umgänge?

Helen Heath

Kropp och medvetande, måste den/det vi umgås med ha båda? Den frågan är inte ny för dagen, men får en ny karaktär. Men dikten behöver inte, som vetenskapliga texter, försöka komma med slutsatser, den levererar exempel som synliggör komplikationerna.

Mikaela Nymans essä är för kortfattad för att möta alla frågor som uppstår, men väcker ett pockande intresse. Och otryggheten i själva området människa versus AI (som underblåses av lanseringen av Chat GPT nyss) lindras av den handfasta beskrivningen av Heaths intresseområde: ”samspelet mellan mänskligheten och teknologin ut ett antropologiskt perspektiv”.

Dikterna, som finns både i översättning och original är förankrade i konkretion, beskriver möten mellan människa och det som inte är människa (djur, mekaniska konstverk eller dockor, programvara).

En särskild resonans upplever den som har någon kunskap om platsens historia, vetskap om maoriernas traditioner, som under en så lång tid levt vidare utan det revolutionerande tekniska kunnande som skrivkonsten inneburit. Men dikt i dag bryter sig också ut ur det geografiska.

Häfte nummer 5 i serien ”lilla e” har möjligast korta fras som titel: ”Jag är”. Så börjar också alla dikter i Lan Xus minneslitania.

Hon är född i Chengdu i Kina, bosatt i Sverige i mer än trettio år. Den avslutande dikten lyder: ”Jag är den sista morgonen 1992 / en enkelbiljett till ett nordligt land / resväskan utan lås / ett modersmål på väg mot sin exil”.

Björn Kjellgren

Varje uppslag återger dikten både på svenska och med kinesiska tecken. De är inte ens tjugo till antalet, men ger i snabba ögonblicksbilder konturerna av ett land av allt mer genomgripande politiskt förtryck. I kontrast till det: vardagslivet som levs. Det kan vara skirt och lustfyllt.

Dikterna återger ett konsekvent och upproriskt presens, men är impregnerade av exilens bultande stillastående. Den som emigrerat av nödtvång bär knivskarpa, smärtsamma minnen med sig.

Kanske har omvärlden delat något av dem genom medierna (”Jag är ett svartvitt foto på Himmelska fridens torg”), men aldrig hela bilden (som ”sommaren som doftar av gardenia”).

I en stad som Åbo kan man varje dag möta någon som osynligt bär på ett liknande exil-album. Den lilla samlingen ”Jag är” påminner om det, och berättar om exilens belägenhet också för andras räkning.

Ellips började sin lilla serie med Eva-Stina Byggmästars ”Min amatörbotaniska självbiografi” 2012, men först i år har fortsättningen tagit fart.

I och med de två senaste har serien också blivit ett redskap för att vidga vårt poetiska synfält, släppa ut oss ur det som ofta motiviskt känns som en litterär bubbla.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln