BOKEN: Bolaget Edelfelt och äktenskapets ekonomi

I ”Ett gott parti. Scener ur Ellan de la Chapelles och Albert Edelfelts liv” undersöker historikern Maria Vainio-Kurtakko paret de la Chapelle-Edelfelt med fokus på deras socioekonomiska belägenhet. Det är inte den konventionella berättelsen om konstnären och hans musa, utan en historia om två högreståndspersoner satta att förvalta anor i en tid av stora omvälvningar inom ståndssamhället, könsordningen, äktenskapet och politiken.

Vainio-Kurtakko går grundligt tillväga. Hon redogör kronologiskt för kontrahenternas bakgrund och uppväxt och deras rätt så slingriga väg till varandra, från varandra och ner i graven. Det blir mycket bakgrund. Hela tjocka släkten passerar revy och släktträden bak i boken kommer väl till pass för den som vill hålla koll.

Samtidigt är skissen av de två adelssläkterna en fascinerande historia. Deras främsta kapital är deras namn och anseende. Detta ska upprätthållas under det sena 1800-talet – en tid då borgerskapet är på frammarsch och adeln på tillbakagång. Utan nämnvärda rikedomar dessutom.

Ellan de la Chapellesfamilj var inte rik. Ändå fick hon en högreståndsfrökens fostran med bildning i språk, konst och litteratur. Hennes möjligheter att själv försörja sig på kunskaperna var dock ytterst kringskurna. De arbetsmöjligheter som stod till buds för flickor ur borgerskapet var uteslutna för henne.

Att jobba på kontor var inte ”comme il faut”. Den enda riktigt acceptabla karriärmöjligheten för en adelskvinna var äktenskapet.

Inte heller Albert Edelfelt hade pengar att falla tillbaka på. Konstnärsbanan innebar att han försörjde sig borgerligt, men samtidigt var hans goda namn ett värdefullt kapital i ”le monde” – societeten – där hans position och framtoning spelade en avgörande roll för hans framgångar.

Det gällde att se rätt ut i rätt kretsar. Att övertyga både som konstnär och som ståndsperson.

En man kunde ta ut svängarna på ett helt annat sätt än en kvinna. I Edelfelts parisiska liv ingick förutom konstnärlig förkovran även förkovran i franska språket kjolvägen och eventuellt ett par utomäktenskapliga barn. Äktenskapet var han inte särskilt intresserad av, och sköt det gärna på framtiden.

Det gjorde även Ellan de la Chapelle som gav en hel hord av friare nobben och själv hade konstnärliga ambitioner. Som adelskvinna kunde du visserligen utbilda dig inom konst, men aldrig verka som konstnär.

Att måla nakna modeller i en egen ateljé i Paris fanns inte på kartan. De la Chapelle hade precis börjat utforska möjligheten att genom klosterskola bli guvernant när planerna avblåstes av Edelfelts frieri och äktenskapet med honom.

Ellan och Albert hade rört sig i samma kretsar i Helsingfors sedan ungdomen. Någon passionerad kärlek var det inte frågan om, men heller inte total avsaknad av kärlek. Vainio-Kurtakko tolkar det som en blandning av resonemangs- och kärleksäktenskap där rätt börd sammanstrålade med gemensamma intressen och liknande hållning i tidens frågor.

Det som fattades i partiet var pengar. Att upprätthålla den ståndsmässiga fasaden var en dyr historia, även om man vände på slantarna. Och att inte göra det verkade uteslutet, i synnerhet för Edelfelt.

Det var med Alberts tavlor pengarna rullade in, men det var Ellan som underhöll nätverken som beställningarna förutsatte. Det var hon som hushållade med pengarna, såg till att sonen togs om hand, anställde tjänstefolk och trollade fram en tillräcklig air av finess i hemmet.

Här nyanserar Vainio-Kurtakko tidigare levnadstecknares och kommentatorers syn på Ellan som den av makarna som var dyrast i drift.

Hon lyfter fram det myckna ansvar en högreståndskvinna hade i äktenskapet. ”Bolaget Edelfelt” – makarnas egen formulering – ringar väl in det komplexa maskineri den äktenskapliga ekonomin utgjorde, och alltjämt utgör.

För fortsättningsvis ska familjelivet upprätthållas för att någon ska ha möjlighet att verka och förverkliga sig utanför hemmet. Bakom allt betalt jobb står minst lika mycket obetalt jobb. Det kämpar vi ännu med att försöka förstå och dra konsekvenserna av.

Genom de la Chapelle och Edelfelt lyckas Vainio-Kurtakko gång på gång synliggöra gränserna för det acceptabla och gjuta liv i den tid som tecknas – en tid som har överraskande många beröringspunkter med vår.

Ofärdsåren fäller en skugga över tillvaron som känns skrämmande aktuell. Ekonomiseringen av livet och omsorgen om fasaden ter sig alls inte väsensskild från vår senkapitalistiska uppmärksamhetsekonomi.

Vainio-Kurtakko är en av huvudredaktörerna för SLS digitala utgåva av Edelfelts brev och hans och de la Chapelles brev till andra och varandra är hennes främsta material i boken.

Hon är källkritiskt sansad och föga sensationslysten i sina tolkningar. Om något är öppet låter hon det så förbli. Hon låter också breven tala för sig själva. Ellans och Alberts röster får utrymme att höras.

Därtill är hon väl förtrogen med brevens litterära och kulturella hänvisningar och visar hur tidens tankar sätter sin prägel på livsvalen.

Så blir exempelvis Ibsens ”Ett dockhem” en återkommande referens, både i de la Chapelles och Edelfelts tankar om kvinnans och mannens roll och i Vainio-Kurtakkos analys av deras relation, av var de kunde mötas och hur de blev främlingar för varandra.