Freja Rudels 08.02.2022 12:36

Essäsamlingen ”Människans allsidiga utveckling” tar sig an bildningens betydelser i det tjugoförsta århundradet med en optimistisk grundton. Den gör mig både upprymd och lite skeptisk, och får mig att fundera över vem ”vi” är när vi talar om bildning.

Boken är en del av Svenska folkskolans vänners satsning ”Bildningskraft”. I förordet till boken skriver kanslichefen Johan Aura att satsningens syfte är att ”främja konstruktiv dialog inom det fria kunskapssökandet som motvikt till åsiktsbubblor, populism och polarisering.”

Såväl Aura som bokens redaktör, historikern, filosofen och forskaren Jonas Ahlskog, utgår ifrån att bildning är något vi spontant uppfattar som okontroversiellt.

Ahlskog frågar sig om det alls behövs en antologi på temat då vi alla verkar vara överens om att bildning är bra. I den samlade offentligheten, hos mannen på gatan, i samhällets institutioner ser han en generell konsensus om att bildning är ett eftersträvansvärt ideal.

Det är få som säger sig vara mot bildning, menar han.

All världens docenter då?

Jag tänker på Juha Sipiläs uttalande om ”all världens docenter”. Jag tänker på utbildningens allt mer resultatfixerade skepnad på alla nivåer. Jag tänker på våra barn som danas på forum som TikTok – världens snabbast växande sociala medium, och YouTube – världens näst största sökmotor.

Knappast är så många aktivt mot bildning, nej, men jag undrar hur många det är som alls bryr sig.

Samtidigt är det lite fräscht med denna inledande optimism. Genom att strunta i likgiltigheten och bildningsföraktet kringgår boken den sedvanliga krisdiskursen som följer om avstampet är en position som är trängd. Man talar inte ur en förutsägbar försvarsposition.

Man behöver inte berättiga sitt ämne. Man kan istället sätta allt krut på att begrunda det.

Och det är en hel del krut i essäerna. Skribenterna kommer från Danmark, Sverige, finska Finland och Svenskfinland. Det är frågan om humanister, ekonomer och pedagoger, vilket borgar för en mängd perspektiv på bildning i olika sammanhang.

Bildning visar sig vara ett synnerligen elastiskt begrepp, och ett talande sådant. Det blir något av en spegel för skribenterna och deras utgångspunkter.

Öppenhet, klimat och integration

Öppenheten är kanske det enda riktigt konstanta drag som bildningen tillskrivs i boken. Det kan handla om en dialogisk öppenhet inför den andre, som i filosofen Göran Torrkullas essä. Om en beredskap att vara och agera i en global och föränderlig ekonomisk verklighet, som i Amos Anderson-professorn Bengt Kristensson Ugglas text.

Eller om att vidga bildningen till att omfatta också den ickemänskliga världen och inse att människans allsidiga utveckling är en planetär angelägenhet som är avhängig av och ansvarig för naturens välmående.
Ann-Christin Furu, forskare inom småbarnspedagogik, skriver personligt och känsloladdat om klimatet som bildningens ödesfråga.

Ekonomie doktor Maria Joutsenvirta föreslår bildning som en ny form av miljömässigt hållbar rikedom i en andfått angelägen essä om nödvändigheten av alternativ till den nu förhärskande materiella och tillväxtfixerade synen på rikedom.

Även för pedagogen och författaren Björn Wallén ter sig bildningen som en framtidsfråga. Det är den värld som kommer som bildningen ska forma och tjäna. Han understryker nödvändigheten av bildningskritik för att kunna ställa bättre frågor och skapa bättre förutsättningar för bildning på djupet.

Ifrågasättandet framstår som den både viktigaste och tyngsta sidan av bildningens öppenhet. Det är knappt någon av skribenterna som förfäktar något visst givet bildningsstoff, däremot är kapaciteten till kritiskt tänkande och framför allt självkritik något som snart sagt alla framhåller.

När Lene Rachel Andersen, filosof, ekonom och futurist, skriver om bildningens betydelse avtecknar sig en förmåga att resa sig över och blicka bortom kalkylernas mätbara kunnande. Detta genom att blicka bakåt mot bildningens ursprung i antiken och upplysningen och den tanke om bemyndigande och frigörelse som bildningsidén bär på.

Bildningen har potential att erbjuda en motvikt till likriktande och destruktiva krafter i samhället. Birgit Schaffar, lektor i didaktik, betonar bildningens etiska dimensioner i sin essä. Bildning är inte bara kunskap utan också insikt i vad man kan och får göra med kunskap.

Hon menar att bildning bäst förstås som en öppen fråga om inget mindre än det goda livet.

Flera av antologins skribenter påpekar att bildning i sig inte är något vaccin mot ondska eller orättvisa. Både i historien och i nuet återfinns många exempel på hur bildning kan fungera som medel för exkludering eller klassmässig profilering, som en villkorad biljett till gemenskaper.

Linda Bäckman, forskare i svenska språket och en av We See You-kampanjens grundare, gör en skarp analys av fenomenet och begreppet integration.

Ordet ger en bild av samhället som en färdig entitet som immigranterna ställs inför. Integrationen målas upp som en angelägenhet för samhällets institutioner och de inflyttade, men tycks alls inte beröra infödda.

Förändrings- och förvandlingskraven är lika genomgripande som ensidiga. Bildningsbördan vilar tungt på immigranten. Det är hen som tvingas vinna sitt inträde på det nya landets villkor. Det gör ont att läsa Bäckmans text.

Men som Ahlskog skriver i sin essä om folkbildningens eventuella återkomst behöver vi ”bildning som gör ont”. Bildning är inte socialisering, påpekar han. Det handlar om att växa till självständigt och självkritiskt tänkande människor.

Och det gör vi bäst genom att mötas och utmanas av varandra, menar han.

I litteraturforskaren Ylva Pereras lyhört prövande essä om bildning och skapande framträder bildningens motsägelsefulla skepnad som en existentiellt personlig fråga och en samhällelig angelägenhet. Kan världen vidgas och förvandlas, dess möjligheter förskjutas av att vi läser och skriver?

Är det eskapism att ägna sig åt de gamla grekerna när barnen behöver dig där hemma? Eller är det att ta ansvar för det mänskligas horisonter? Att hålla dem levande både bakåt och framåt?

Även bildningen kan i all sin välformulerade välmening bli en tillflykt och en bubbla. Varje gång skribenterna använder vi-formen – det är många – hajar jag till. För jag känner mig tilltalad, inbegripen, oftast enig, samtidigt som jag vet att detta västerländska, akademiska, boklärda vi är ett av oräkneliga.

Kanske hade antologin mått gott av en text där vi:et bebodde en radikalt annorlunda bubbla.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln