Förflytta dig till innehållet

BOKEN: Att bli man under österbottnisk himmel

Thomas Brunell
Platsens poet. Efter att ha utforskat Berlin och Helsingfors uppsöker Thomas Brunell barndomens Österbotten.

Himmel över backen. En autopoietisk expedition till Österbotten

Der Himmel ϋber dem Bϋhl. Eine autopoetische Expedition nach Ostrobothnia

Översättning till tyska: Peter Lϋttge
Omslag och formgivning: thomas Brunell
TLAB Litteratur Förlag, 2022
93 s.

Poiesis syftar inom filosofin på processen då någonting som inte tidigare funnits blir till.

Thomas Brunells senaste diktsamling ”Himmel över backen” har undertiteln ”En autopoietisk expedition till Österbotten”. Vi har att göra med skapelse, närmare bestämt självskapelse, i ett givet landskap.

Inledningsvis dominerar naturen. Blicken är anonym och till en början främst registrerande. Brunells perspektiv växlar mellan fågel, fisk och mitt emellan. Från drönarhöjd zoomar han in träd, mossa, svampmycel och mera träd, horisonten, dagg, ljus och mörker.

Himlen är än ett motiv, än en utsiktspunkt. Den speglar backen, och ger självskapelsen dess rymd. Framträder som ett analytiskt avstånd till de konkreta platserna och minnena.

Bakom varje iakttagelse öppnar sig någonting annat. Sakta växer bilden och djupnar: skiktas i rum och i tid:

”Allting fanns där hela tiden. Allting finns där än.”

Från pojke till man. Manlighetens ramar blottas och prövas i Brunells självskapande dikt.

Människans närvaro träder sakta in, genom spår i form av sopor och sädesfält, en danspaviljong och några faluröda hus. Dessa sticker upp jämte skogsveronika och daggdroppar som en del av landskapets artbestånd.

Först i en bra bit in i samlingen uppenbarar sig jaget i form av en Thomas som är liten och lång, stadd i förvandling.

Det handlar om att bli man. Om finnar och lemmar och begär som utforskas på utedasset till bilden av en nygift kung Carl Gustaf eller i relation till bygdens män och manligheter.

Här finns en mjuk, uppmärksam och sökande mansbild jämte en militant marscherande och uniformsklädd dito. Dessa nöts mot varandra i något som kunde tolkas som ett försök till försoning.

I relation till omslagets murrigt brutna regnbågsfärger läser jag det som en skildring av normöverskridande begär som blottlägger både platsens möjligheter och dess gränser.

Försoning är ett ord som kommer för mig upprepade gånger under läsningen.

Det finns en försonande ton i relationen mellan det växande jaget som blir till med lemmen på utedasset och i erövringen av språket och det vuxna jaget som återkommer, registrerar och återupplever.

Detsamma gäller för relationen mellan platsen och jaget. De registrerande uppräkningarna av stort och smått framstår som en bevarande aktivitet. Ett slags kärlekshandling.

Intresset för platsen har samlingen gemensamt med Brunells två senaste böcker, ”Nocturnala män” som utspelar sig i Helsingfors och ”Li Berlin” där scenen är Berlin.

Platsen har under 2000-talet spelat en central roll i litteraturen, även den finlandssvenska. Man har talat om en spatial vändning förknippad med ett nymornat intresse för den materiella världen, accentuerat av klimatförändringen.

Självet är en annan 2000-talstrend, med jagets pånyttfödelse i sin autofiktiva skepnad, särskilt i romankonsten.

I sitt intima, subjektiva tilltal har poesin traditionellt bebott en sfär bortom dikotomin sanning – fiktion, men på senare år har betoningen av skillnaden, eller kullkastandet av densamma, blivit en angelägenhet också där. Tänk t.ex. Heidi von Wrights ”Autofiktiv dikt”.

”Himmel över backen” känns påfallande mycket som en samling i tiden. Kanske snudd på förutsägbart tidsenlig.

Samtidigt är den otidsenligt trösterik. ”Allting finns där än” är en mening att förundras över i en tid präglad av utarmad natur, avfolkning och allsköns förlust.

På så sätt gör Brunell sin egen grej. Han vågar vara både nostalgisk och kanske lite naiv i sin återkomst.

Likt ”Li Berlin” är ”Himmel över backen” tvåspråkigt svensk-tysk. Parallellt med den svenska texten löper Peter Lϋttges översättning ”Der Himmel ϋber dem Bϋhl”.

Att en bok om Berlin eventuellt intresserar tyskspråkiga är inte så långsökt, men att även en Österbottnisk expedition behöver exporteras till tyskan är otippat och fräscht. Översättningen bidrar med ytterligare ett lager av främmandegöring som understryker poesins avautomatiserande förmåga.

Växelspelet mellan tyskt och österbottniskt i den finlandssvenska poesin är en intressant historia.

Jag tänker på Lina Bonde vars poesi utspelar sig på axeln Berlin-Österbotten och på Ralf Andtbacka vars dikt både till sceneri och kuriosa öser ur den tyska kultursfären. Ett hus i Brunells backe rymmer en ”Wunderkammer” som framstår som en explicit referens till just Andtbacka.

Å ena sidan skriver Brunell alltså in sig i beprövade traditioner och sammanhang, å andra sidan framstår ”Himmel över backen” som en dokumentation över en specifik, privat tillblivelseprocess.

Samlingen är utgiven på det egna förlaget TLAB litteratur och Brunell står själv för formgivning och bilder och antagligen också för de sparsmakade läsanvisningarna.

Somt i samlingen öppnar sig i första hand inåt, medan annat känns lite som skåpmat: diktare har varit i skogen förr, liksom de har utvandrat till storstaden för att bejaka livet i sin fullhet.

En redaktörshand hade kanske kunnat justera temperaturen på de mest inåtvärmande passagerna och putsa bort klichévibbarna som det återvändande och efterkloka jaget stundtals producerar.

Bäst är Brunell i hanteringen av de nakna iakttagelserna. Som en enveten samlare låter han dem återkomma i olika skikt och skepnader och liksom växa till dikt inför våra ögon.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter