Black History Month i musikhistorien
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I USA är februari Black History Month – en månad då afrikansk-amerikansk historia lyfts fram. I Åbo syns svart historia på den senegalesiska bildkonstnären Omar Victor Diops tankeväckande utställning på Konstmuseet.
Det får mig att tänka på mitt eget fält: den klassiska musiken. På operascener har svarta varit hypersynliga genom vissa stereotypiska gestalter, men främst råder en tysthet och systematisk okunskap om svarta musiker och deras bidrag.
Då man synliggör svarta inom den europeiska konstmusiken kunde man börja med Joseph Bologne, som föddes 1745 på Guadeloupe. Hans far var fransk plantageägare, hans mor en före detta slav. Han inledde sina studier i violin på dagens Haiti och flyttade sedan till Frankrike för att studera vidare. Han var aktiv som violinist, dirigent och kompositör.
Samtida, men lite yngre, var violinisten George Bridgetower (1778–1860), vars far antagligen var från Barbados. Bridgetower föddes i Polen, men flyttade tidigt till London och framträdde som violinist. Han reste till Wien och framträdde tillsammans med Ludwig van Beethoven. Beethoven dedicerade sin nionde violinsonat till honom. Senare ändrade Beethoven dediceringen, varför verket nu kallas Kreutzersonaten och räknas till ett av den europeiska konstmusikens mästerverk. De flesta av Bridgetowers kompositioner har tyvärr gått förlorade.
Under 1800-talet verkade många svarta musiker i Europa. Två av dem var sångarna Luranah Aldrige (1860–1932) och systern Amanda Aldridge (1866–1956). De var döttrar till den afrikansk-amerikanska skådespelaren Ira Aldridge (1807–1867), som sedan 1820-talet gjort karriär i Europa. Han gjorde främst Shakespeare-roller, särskilt Othello. Luranah Aldrige var kontraalt och skulle år 1896 sjunga en av Valkyriorna vid Bayreuths operafestspel, men insjuknade före premiären. Amanda Aldridge verkade som sånglärare i London och komponerade även sångmusik.
Samtida med systrarna Aldridge var den engelska tonsättaren och dirigenten Samuel Coleridge-Taylor (1875–1912). Han hade studerat vid Royal College of Music och komponerade storskaliga orkesterverk och kammarmusik.
I sin nya bok ”Singing like Germans” lyfter historikern Kira Thurman fram svarta musiker som verkat i Europa. Bland dem som finländare haft direkt kontakt med finns kontraalten Marian Anderson som i början av 1930-talet konserterade med pianisten Kosti Vehanen. Anderson framförde i sina konserter spiritualer i arrangemang av svarta kompositörer och gjorde dessa tonsättare bekanta för en finländsk publik.
Under efterkrigstiden ledde dirigenten Dean Dixon både Helsingfors stadsorkester och Radions symfoniorkester i tiotals konserter. Under 1970-talet dirigerade James Depriest, systerson till Marian Anderson, Helsingfors stadsorkester ett flertal gånger och under säsongen 1974–75 var amerikanen Paul Freeman huvudgästkapellmästare för samma orkester. Under Freemans ledning skivbandade orkestern den svarta brasilianska tonsättaren José Maurízio Nunes Garcias (1767–1830) Requiem, men även Joonas Kokkonens konsert för cello och orkester.
Medan jag läser om dessa musiker frågar jag mig: Hur många svarta röster har inte blivit skuffade i marginalen? Som historiker och musiker ser jag att det är viktigt att inte bara fira svart historia en månad om året, utan att ändra sitt arbetssätt.
Det gäller att sluta söka repertoar bara ur de mest bekanta hyllorna och sluta skriva en musikhistoria som osynliggör svarta musikers och kompositörers bidrag till den europeiska och finländska konstmusiken.
Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.