Förflytta dig till innehållet

Bergen i Åbo – under de senaste åren har man sprängt hejdlöst

Åbo Underrättelsers logo

I många tusen år innan Åbo blev en stad var området en bergig skärgård med många öar. Ännu på medeltiden var landet kring ”Aura elf” en mosaik med en imponerande bergsnatur.

Urberget, som slipats och ställvis gett vika under istiderna, höjde sig mer och mer tack vare landhöjningen. Bergen hade ganska säkert en flora och fauna jämförbar med de orörda öarnas natur i dagens skärgård.

Idag kan man knappt gå två kvarter utan att stöta på söndersprängda berg.

En ansenlig del av bergsnaturen är ju sedan årtionden helt bortsprängd och nu täckt av höghus eller asfalt. Sprängda platser är inte särskilt vackra.

Ofta rör det sig om tiotals meter höga, farliga stup, somliga med järngaller, andra bara med graffiti och några tappra buskar i skrevorna. Ställvis har man installerat belysning på eländet.

Under de senaste åren har man sprängt hejdlöst på många håll.

De forna, släta hällarna, ofta med ett partiellt naturligt täcke av jord och lundartad växtlighet, har sprängts sönder och gjorts till krossgrus. Den fina bergsklacken vid Luolavuorivägen 1 bara försvann. Där står nu ett mosaikhus som är fulare än en gammal lada.

Man har också sprängt t.ex. längs Kommunalsjukhusvägen och Lillheikkilävägen, för att nu inte nämna åstranden. Uppe på Samppalinna (Smedsgatan 1) revs flera hus för att ge rum för lyxbostäder. Där har man sprängt bort stora mängder berg under 2022. Det var inte bara husgrunderna, utan många släta hällar som bara försvann.

Man har minsann tidigare fått se hur skamlöst Åbo stad och de aktiva byggfirmorna går fram i naturen. Visst, det byggs bostäder, fixas gräsmattor och planteras några lindar och buskar, men bergsnaturen, den med kärleksört, fetknopp, bergglim, styvmorsviol, getrams och tjärblomster och speciella mossor och lavar, bara försvinner.

Det tycks inte finnas någon ände på eländet. Arkitekterna ritar mögelhus och politikerna nappar på varje krok och muta som byggfirmorna lägger ut.

Naturen och biologisk mångfald är det sista man bryr sig om.

Med tanke på sin ärevördiga ålder (miljarder år) kunde bergsnaturen väl få en annan behandling än med dynamit.

Tore Lindholm

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter