Monica Forssell 16.04.2022 07:001

Föga anade Pargas turismchef Benjamin Donner vad det nya året 2022 skulle föra med sig.

Familjens nya hundvalp Joplin satte sprätt på tillvaron, distansjobb och munskydd irriterade, men i övrigt såg vardagen ut som vardagen brukar.

En bit in i januari började Donner känna sig trött. För en man som inte en enda gång under sina 25 år i arbetslivet varit sjukskriven och som spenderar all fritid i kajak eller på långfärdsskridskor var det ovanligt att somna i soffan efter jobbet.

Men det hände allt oftare och om ett tag insåg han att han att han inte bara var trött utan också hade feber. Om nätterna kunde han ha fyrtio grader eller mer och frossa. Men inga andra symtom, ingen värk och inga förkylningssymtom.

– När det hade hållit på så här i en vecka insåg jag att någonting var fel, berättar Donner.

På fredagen den 17 januari tar sig Donner till ÅUCS jour och samma dag åker han in på intensivvårdsavdelningen med skyhöga infektionsvärden.

I två veckor ligger han på intensiven och drabbas nu också av en fruktansvärd huvudvärk som gör att han inte tål vare sig ljus eller ljud.

Ingen vet vad som drabbat Donner och ingen vet heller om han ska klara sig. Familjen får veta att de måste förbereda sig på det värsta.

Medan läkarna febrilt jobbar på att förstå vad som bryter ner Donner, för han själv ett eget krig mot huvudvärken. Det tar lång tid innan någon förstår att ta hans smärta på allvar.

Levern höll på att förstöra sig själv och för var dag som gick blev levervärdena sämre. Också andra laboratorievärden rasade och infektionsvärdena var så höga att man befarande blodförgiftning.

– Som tur var jag så trött att jag bara sov, säger Donner. Det gjorde att jag inte hann oroa mig så mycket.

Tre veckor efter att Donner togs in på sjukhus började bilden till slut klarna. Radiologiska undersökningar visade att bland annat blodkärlen var inflammerade. Donner hade drabbats av en autoimmun reaktion och diagnosen, som fortfarande inte är alldeles exakt, löd Polyarteritis nodosa eller PAN.

Vissa mediciner kan lindra PAN eller till och med sakta få kroppen att för kortare eller längre tid glömma att bryta ned sig själv och efter att läkarna förstod åt vilket håll det lönade sig att gå för att rädda Donner, har olika mediciner provats och i dag tre månader efter kollapsen ser vården ut att bita.

– Här är jag och mår hela tiden bättre, säger Donner. Det har gått bättre än vad någon trodde.

Han är glad och pratsam. Vi dricker kaffe på ett kafé i Saluhallen. Utomhus är det soligt och Donner är klädd i bara skjorta och pullover. Som turismchef, företagare och kursledare är han känd och omtyckt bland många.

När den mest akuta fasen var över och han insåg att han förmodligen skulle klara sig, valde han att öppet berätta om hur han mår.

– För mig kändes det rätt att vara öppen med vad som hänt och jag tror att det har bidragit till att folk inte har varit rädda för att prata och höra av sig till mig och fråga hur jag har det.

Många har brytt sig, velat hjälpa och stötta.

Att fortsätta göra saker som känns bra har också bidragit till tillfrisknandet. I början handlade det om att bara orka ta några steg ut för att njuta av solen men i takt med att krafterna återkom kunde han göra korta turer på långfärdsskridskor i skärgården. Nu har också kajaken åkt fram igen.

– Jag är helt säker på att jag inte skulle må så här bra om jag inte skulle ha kunnat göra sådana här saker. Hellre njuter jag av vår fina natur än sitter hemma och oroar mig för framtiden.

Finns det orsak att oroa sig? Den frågan kan ingen med hundraprocents säkerhet svara på. Man vet inte vad sjukdomen beror på eller hur den fortsätter.

Det är möjligt att det finns ett samband mellan det coronavaccin som Donner fått och den vaskulitsjukdom han verkar ha drabbats av. Men det är också möjligt att någon av de otaliga fästingar som Donner burit på har smittat honom med ett virus som sedan triggat sjukdomen. Något slag av genetisk disposition är också möjlig, liksom det också kan finnas en koppling till redan tidigare nedsatt insulinproduktion.

– Men egentligen vet jag inte om jag bryr mig så mycket om orsaken, säger Donner. Jag tänker på det här som att det kan finnas många gropar i framtiden men att jag kommer att ta mig upp ur också de groparna.

– Jag har ställt in mig på att jag kan ta några dåliga dagar igen om jag vet att det sen blir bättre.

Att ha stått i dödens förmak lämnar ändå ingen helt oberörd.

Det som känts tyngst handlar om barnen. Hur ska man som förälder berätta för sina barn att det kan gå dåligt? Hur mycket ska man berätta och i vilket skede ska man börja fundera på ett testamente?

– Själv var man ju dessutom i så dåligt skick att man inte kunde vara till något som helst stöd för dem, säger Donner.

Pargas turismchef har återvänt till arbetet och jobbar nu deltid. Så småningom kommer han att börja jobba fulla dagar igen.

Men riktigt som tidigare blir det knappast.

– Jag har insett att det finns en koppling mellan hur utpumpad jag är av arbetet och hur jag mår. Också jag behöver tid för att återhämta mig, säger Donner.

En annan lika värdefull insikt är att allt inte syns utanpå.

– Det finns många människor som bär på sjukdom och sorg som inte syns utanpå. Alla vill inte prata om hur de mår. Det skulle vara bra om vi alla lärde oss att vara mer toleranta och acceptera att det finns mycket som vi inte ser.

Fotnot: Det är möjligt att det finns en koppling mellan vaskulit och coronavaccinet Jansen. Kopplingen upptäcktes i slutet av fjolåret. Risken för att insjukna i vaskulit på grund av vaccinet är enligt Fimea extremt liten.

Monica Forssell
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln