Förflytta dig till innehållet

Belaruskigheter

äldre man med intelligent blick

De flesta av oss har, antagligen med bestörtning, följt med det senaste årets utveckling i Belarus. Men har vi i den här bestörtningen samtidigt också insett hur fastlåst den här konflikten är och hur djupt in i vår uppfattning om demokrati den skär.

Diktaturer låser lätt in sig i antingen eller konflikter. Antingen sitter man kvar vid makten eller också ser man framtidens räfst och rättarting framför sig. Det finns visserligen undantag från den här regeln.

Maktskiftet i Sydafrika genomfördes i den här meningen under exceptionella omständigheter. Men Sydafrika var beroende av västvärlden och när den vita eliten insåg, att det inte längre fanns förutsättningar att fortsätta livet som tidigare, uppstod en avgörande kris inom det regerande partiet.

Krisen tillspetsades av ytterligare ett valnederlag där en del av de mest apartheid-sinnade vita väljarna flydde till KP, det konservativa partiet. Den utvecklingen ledde sedan till att premiärminister Pieter Wilhelm Botha sist och slutligen tvingades lämna premiärministerposten.

Mycket motstridiga inre rörelser inom en regim kan alltså leda till avgörande och demokratiska förändringar, men inte ens den här sortens begränsat demokratiska villkor förefaller möjliga att förverkliga i Belarus.

Varför?

Det avgörande villkoret handlar om Ryssland. I sitt senaste tal om tillståndet i riket förklarade Vladimir Putin att man skulle slå tillbaka assymmetriskt mot alla försök att rucka på Rysslands intressen. Till den assymmetriska arsenalen hör Ukraina, Krim och nu Belarus.

Med det vill Moskva understryka att man egentligen inte tillåter förändringar, som på ett eller annat sätt berör det forna sovjetimperiets gränser. Undantagen var de baltiska länderna, som nästan genast kunde ta skydd under NATO:s hjälm.

Belarus är av den här orsaken egentligen inte en självständig stat. Från huvudstaden Minsk fram till den ryska gränsen är det 258 kilometer. Från gränsen till Smolensk på den ryska sidan är det mindre än 100 km.

Ekonomiskt är Belarus inte heller särskilt självgående. Den största exportprodukten är faktiskt bensinprodukter, men det är inte en särskilt lönsam verksamhet. Den bygger på att råolja under sovjettiden gick till raffinaderier i Vitryssland för att slutprodukten sedan skulle skickas tillbaka för förbrukning på den sovjetiska marknaden. Den här ”byteshandeln” finns fortfarande kvar.

Följande stora produkt är kaliumbaserade konstgödsel. Det är Belarus råvarurikedom. Den rikedomen har sedan understötts av ett kartellavtal mellan belarusiska BPC och amerikanska Canpotex. Just nu spekuleras det om kartellavtalet håller eller om ett amerikanskt företag indirekt subventionerar Lukasjenkas politik.

Men en sak är säker. Ryssland håller in i det sista regimen om ryggen!

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter