Bekännelser av en hååpäsgobb
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När jag var liten så fick jag allt som oftast höra att jag var en ”hååpäsgobb”.
Min far gav mig detta attribut när saker och ting, oftast med lite negativa konsekvenser, bara hände och jag ”råkade” vara i närheten. Ordets härkomst eller utbredning känner jag inte till, men användes åtminstone lokalt i Kortjärvi by i Terjärv.
Det skall därför uttalas med det för trakten karakteristiska breda ä-ljudet. Slutledet syftar inte till någon specifik ålder, utan hänvisar antagligen till att barn av manligt kön oftare karakteriserades med epitetet än sina medsystrar.
Mitt första tydliga minne där mina handlingar gav mig denna tvivelaktiga titel hände en långfredag när jag var så där 6 år gammal. Tillsammans med min mamma och syster, skulle vi cykla till långfredagskyrkan i dåvarande hemstaden Jakobstad.
Stolthet över den nyss framtagna cykeln i kombination med ivern att få fara på cykeltur gjorde att jag antagligen bubblade över av energi, sådär som en hååpäsgobb bara gör. Föräldrarna förmanade oss barn, mig i synnerhet, att cykla säkert i trafiken.
Jag kan fortfarande inte riktigt med säkerhet säga vad som hände men i en svagt lutande nedförsbacke lär jag ha prejat min mor. Hon försökte väja undan, men förgäves.
Min pedal for in i hennes framhjul med en massa avklippta spolar som följd. I min iver märkte jag ingenting och fortsatte obehindrat färden och förvånades efter en stund att de andra hade svängt om utan att meddela mig om de ändrade planerna.
När jag svängt om och hann ikapp mamma som ledde sin trasiga cykel fick jag bara ett kortfattat ”vi far hem” när jag frågade vad vi skall göra.
När jag så kom hem långt före de andra frågade min förvånade pappa vad som hänt. Jag kunde ju bara uppriktigt svara som det var att mamma sa vi skulle svänga om.
Min förvåning över att jag fick skulden för det skedda tror jag bara kan förstås av en som själv tillhör eller har tillhört släkten hååpäsgobbar.
Att kvalificera sig som hååpäsgobb är inte svårt, men kräver dock uthållighet tillsammans med en mild form av dumdristighet. (För stor dos dumdristighet leder till epitet som ”pöllo”, eller i värsta fall ”taso”.)
Blanda detta med lagom dos av en ungdomlig impulsivitet som också inbegriper en viss överskattning i konsekvensbedömningen.
En hååpäsgobb känner direkt igen en medbroder. Detta gäller speciellt när antal upplevda olyckor kommer på tal. En obekräftad teori som jag har är att upplevda sjukhusvistelser också räknas dit. Det gör liksom till att det inte bara är utagerade aktiviteter som berättigar till epitetet.
Med en stor portion tillförlitlighet vill jag påstå att hååpäsgobba, tenderar ha klart flera sjukhusdagar under en livstid än landet i genomsnitt. Min tidigare definition att det ”bara händer” passar väl in här också.
En klen tröst har varit att egenskapen inte verkar vara direkt nedärvd. Mina söner verkar inte lida av epitetet i samma utsträckning. Ej heller finns det tecken på att mina föräldrar har varit sådana. Dock har jag inte fått detta verifierat. Hååpäsgobbarnas antal verkar ju vara starkt överrepresenterade bland de yngre åldersklasserna.
Men nu när jag offentligt erkänner att jag tillhör det begränsade släktet som har fått titeln hååpäsgobb, så tycker jag inte egenskaperna endast varit av ondo. Att vara lagom dumdristig och impulsiv kan också betyda en positiv inställning till att ta sig an nya utmaningar.
En hååpäsgobbs konsekvensbedömning ger ofta positiva möjligheter, glaset är ju liksom alltid halvfullt.
Att vara hååpäsgobb kan ha den effekten att vissa konsekvenser av egna handlingarna inte alltid blir uppenbara för en själv. Utmaning blir då att lära sig av sina misstag och att aktivt förstå att andras perspektiv kan vara mera nyanserade och genomtänkt än de egna.
Mammas framhjul var onekligen sönder och det fanns flera ögonvittnen till händelsen. Trots fullständig avsaknad av förnimmelse av kontakt måste jag efter många år till slut ge upp mina fruktlösa försök till att neka till skuld. Denna upplevelse var omskakande för den lilla Ronald, precis som flera andra upplevda händelser framöver.
När man stöter på en hååpäsgobb får man gärna utmana deras uppfattningar om omvärlden och upplevelser. Då tvingas hååpäsgobben att utvärdera sina egna åsikter och motivera sin ståndpunkt.
I bästa fall leder det till en förbättrad självinsikt och bättre förståelse för omvärlden!
”Hååpäsgobba” är en allmänt förekommande och förnybar naturresurs,
som aldrig tar slut så länge det finns människor på jordklotet…..