Bekämpa corona med hårtoning
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag vaknar till en ny morgon och känner mig inte riktigt alert. När jag tassat till badrummet och ser mig i spegeln ser jag en medelålders kvinna med trött blick.
Det blev litet sent igår kväll, jag borde ha stängt av tv:n före de sena nyheterna men blev kvar i soffan som har utvecklat en allt större dragningskraft.
Blicken i spegeln granskar ansiktet, vinterhuden törstar efter sol och utevistelse. Ögonvrårna är trötta på damm och pollen.
Håret behöver en omgång toning för att återfå någonslags glans. Just den här morgonen tynger den gångna vintern litet extra.
Jag kommer att tänka på min mormors vita hår, hon som hade varit en korpsvart stolt kvinna blev alldeles vit i håret.
Många år hjälpte hon naturen på väg men när arbetskamraterna kommenterade hennes gråa hår i nacken bara några dagar efter frisörsbesöket slutade hon och lät naturen ha sin gång.
Hur gammal var hon månne då? Kanske 55 eller strax under 60. Om hennes pappa berättas det att han blev grå över en natt när ryssarna meddelade att de tar Porkala.
R. Eskman står det ännu idag under mina köksstolar. Alla möbler märktes så att de inte skulle komma bort i evakueringen då, för snart åttio år sedan.
Vår släkts gråa hår går i arv. De kommer i stötar, när krafterna går till att klara det som står inför oss, hinner inte håret med.
Hösten och vintern 20-21 har varit tung för många, också för mig. Det har varit stora omställningar och svåra saker att bearbeta.
När vi mötte den trilska fröken Corona vårvintern 20 sade många, också jag, att det var tur att vi går mot vår och ljusare tider. Nu har vi levt med henne ett helt år.
Många har fått ställa om sina liv och möta en vardag med utmaningar, det har varit kämpigt. Extra kämpigt har det varit för dem som hade det svårt redan innan.
Arbetslöshet, missbruk, sviktande hälsa och svår sjukdom har satt mångas krafter på prov. En del har klamrat sig fast vid hoppet om en ljusare framtid men alla har inte orkat så långt.
De ungas liv kommer för alltid att präglas av svårigheterna, antingen hur man klarade dem eller hurudana spår de satte på deras drömmar och liv.
En del blir överlevare, andra kommer att behöva stöd länge ännu. Vi som nu är medelålders, har präglats av nittiotalets recession. Våra liv och våra drömmar beskars och vi gick vidare till ett annat liv än det vi kanske hade föreställt oss.
Så har det varit otaliga gånger förut också. Hungersnöd, utvandring, krig, recessioner har kommit som på pärlband i vårt land. Vi är ett folk som har slagits omkull och rest oss igen men många människor har fått sätta livet eller hälsan till i krisens öga eller uppbyggnaden efteråt.
Hur skall vi stöda varandra upp och ut ur den här krisen? Kan vi låta nästankärlek och omsorg om varandra styra vårt handlande? Kan vi minska klyftorna mellan oss människor genom att visa våra gråa hår och vår otillräcklighet för varandra? Eller kan vi berätta om just vår dunderkur för att få överlopps energi och hårglans?
Ibland behövs det litet extra kärlek, färkpressad juice och hårtoning för att orka se möjligheterna i morgondagen.
Tack för att du delar med dej. Inte så lätt i dessa tider att se möjligheterna.