Balanshjulet hjälper att hålla vardagen rullande
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det finns många utmaningar med att kombinera forskningsarbete med konstnärligt arbete. Som doktorand, sångare och sånglärare finns det oerhört spännande saker att syssla med på många olika fronter. Nu när läsåret närmar sig sitt slut känns det bra att blicka tillbaka.
En doktorands vardag kan lätt fyllas inte bara av det primära forskningsarbetet och själva skrivandet, utan av möten, seminarier och konferenser. Arbetet som musiker innebär i sin tur att jag planerar konserter, övar in ny repertoar och förbereder mig mentalt för framträdanden.
För att kunna hålla många bollar i luften har jag sökt hjälp av coachen Johanna Lönnfors, som själv är både musiker och pedagog. I början av höstterminen hade vi en viktig diskussion där vi utgick ur ”balanshjulet”, en bild av ett hjul med åtta nav.
Bilden hade följande fält: Personlig utveckling, fysisk omgivning, vila och avkoppling, ekonomi, yrke/karriär, fysiskt välbefinnande, närmaste relation och relationer.
Coachen gav mig i uppdrag att rita hur viktiga de olika fälten var för mig och sedan fylla i hur mycket tid och energi jag gav de olika livsområdena. Det var en viktig väckarklocka. Arbete och karriär tar lätt betydligt mer tid och energi än de ännu viktigare fälten som relationer och fysiskt välbefinnande.
Övningen gav mig klarhet i vilka relationer som var viktiga för mig och vilka arbetstillfällen som kändes mest meningsfulla. Så småningom utkristalliserades en bild av en tillvaro där det råder balans mellan olika livsområden.
Jag upplever att det i vardagen kan vara rätt svårt att filtrera mellan väsentlig och oväsentlig information och viktiga och oviktiga arbetsuppgifter. Om jag är stressad känns allt viktigt och det är svårt att fatta beslut.
I diskussionerna med coachen blev det klart att återhämtning är bland det viktigaste som måste rymmas in i vardagen. Därför har jag det senaste läsåret gett mig själv tid att stanna upp, även då det verkar som om jag inte har tid.
Jag läste flera år sedan en intervju med en finländsk kvinnlig företagschef, som konstaterade att hon blivit tvungen att vänja sig vid att ”aktern läcker”.
Vad hon menade var, att det konstant finns arbeten som blir ogjorda, och att det gäller att acceptera det som tingens naturliga tillstånd. För mig innebär det att lära mig leva med att vissa saker aldrig blir gjorda om jag låter bli, eller att kolleger kanske är tvungna att träda in och sköta sådant jag inte förmår sköta.
Samtidigt tänker jag mig att det finns något stort i att inse sina egna begränsningar, att faktiskt se sin gräns och välja vila och återhämtning framom prestation och omänskliga arbetsinsatser.
Balanshjulet har hjälpt mig att se att det behövs medvetna rutiner och tid för att byta växel mellan de olika yrkesrollerna – läraren, sångaren, forskaren. Ibland tar det mig dagar att landa in i forskartillvaron igen efter intensivt musicerande och de dagar jag skriver kan jag sällan göra något annat.
Jag har det senaste året rätt så medvetet valt vad vill jag göra utmärkt, vilka sysslor jag sköter medelmåttigt, och vilka saker jag gör undermåligt. Det har varit en lärorik upplevelse att medvetet välja att utstå känslan av skam och ibland även omgivningens förundran och besvikelse.
Det kanske svåraste har varit att lära sig avstå. Jag har varit tvungen att lämna arbeten som tidigare spelat en viktig roll varit tvungen att tacka nej även till meningsfulla nya projekt.
Men det som hämtat mest balans och där jag funnit den största glädjen är alla de gånger jag har prioriterat tid med familj och vänner. Istället för att vara en lyx att unna sig efter välgjort arbete har tid med de närmaste äntligen blivit en del av min vardag.
Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.